Coldplay låter bäst när de håller sig på jorden
Publicerad 2021-10-15
ALBUM Chris Martin målar upp ett fiktivt solsystem på Max Martin-producerade ”Music of the spheres” men berör framför allt när han sjunger om betydligt mindre sfärer.
Coldplay
Music of the spheres
Parlophone/Warner
POP För någon som håller David Bowies låtar om Ziggy Stardust och Major Tom som den eventuellt bästa musik som någonsin har gjorts är en skiva med rymden som tema inte en per automatik dålig idé.
Men Chris Martins vision om ett fiktivt solsystem – The Spheres – och en låt för varje planet känns mest som ett lite halvlamt försök att skapa buzz kring ännu ett Coldplay-album.
Martin säger att han blev nyfiken på hur pop från andra galaxer skulle kunna låta efter att ha sett det fiktiva bandet Figrin D'an And The Modal Nodes uppträda i första ”Stjärnornas krig”-filmen. Jag kan tänka mig rätt många hundra mer intressanta idéer för angelägen musik än den.
Särskilt som Coldplay, givetvis, fortsätter att låta väldigt mycket som Coldplay på sin nionde fullängdsskiva.
Om två år gamla ”Everyday life” var London-bandets experimentella ”världsmusikalbum” låter ”Music of the spheres” som något av en tillbakagång, alla galaktiska ambitioner till trots.
Och inga större tvivel råder om att en ännu större ambition är att maxa skivans kommersiella potential.
Producent är en viss Max Martin, som med senaste Coldplay-singeln ”My universe” kan räkna hem sin tjugofemte USA-etta. Att koreanska BTS medverkar på nämnda singel handlar sannolikt mer än något annat om att de är planetens just nu största popgrupp.
Fler hits lär det säkert bli. Max Martin och kumpanen Oscar Holter spritsar den sortens 80-talssynthiga lätthet som gjorde The Weeknds ”Blinding lights” till en mosterhit över skivan, allra mest så i singeln ”Higher power”.
”Humankind” låter som klockrent stadionläktarbränsle, ännu en av de många U2-varianter med lagomdjupt filosofiskt tema och skamlöst allsångstriggande som Coldplay har firat så stora livetriumfer med tidigare.
”People of the pride”, ett slags lättdistad glamboogie, har de tydligaste politiska förtecknen, med en text om auktoritära strömningar och budskapet att alla ska få älska den de vill.
Klart mest udda är ”Biutyful”, där Chris Martin sjunger duett med en digital barnröst i något slags uppimpad twist på Sades ”By your side”.
Ut i galaxen på riktigt bär det egentligen bara i den avslutande tiominuterspopoperan ”Coloratura”, som känns mer nostalgisk än futuristisk med sina ekon till Electric Light Orchestras rymdromantiskt Beatles-drömmande 70-tal.
”Music of the spheres” är inte det starkaste Coldplays har gjort. De vill som vanligt vara mer än de riktigt klarar av men får icke desto mindre till en ganska underhållande popskiva. Som typiskt nog når allra längst i en högst jordbunden ballad.
Selena Gomez-duetten ”Let somebody go” handlar om den sortens högst privata universum där dragningskraften mellan två personer har förändrats, och smärtan det kan leda till.
Den hör rentav till det allra finaste som det här bandet har spelat in.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik