Mänskligt vackert när Mando Diao återvänder till svenskan
Uppdaterad 2020-06-14 | Publicerad 2020-06-12
ALBUM När Mando Diao tonsätter svensk poesi är det enkelt att glömma att texterna skrivits av andra.
Mando Diao
I solnedgången
Playground
VISROCK Tiotalets mest framgångsrika svenska album?
Förmodligen ”Infruset”.
Mando Diaos första svenskspråkiga fullängdare sålde fyra gånger platina och ”Strövtåg i hembygden” blev kvar på Svensktoppen i hela 167 veckor.
Musiken som tonsatte Gustaf Frödings dikter var vacker, känslosam, harmonisk och gjorde ett bestående avtryck redan vid första lyssningen.
Sedan brytningen med Gustaf Norén har bandet gått tillbaka till skramlig rock och stora gitarriff. Och trots att de tidigare albumen definitivt visat på Mando Diaos ständiga skicklighet, inte minst ”Bang” som kom så sent som i höstas, har det i stunder ändå känts som att någonting saknats.
Men när bandet återvänder till svensk visrock låter det annorlunda. Akustiska gitarrer och lågmälda trummor blandas med dramatisk synth och ger liv åt poesi av Gustaf Fröding, Karin Boye och Nils Ferlin. Bandet och Björn Dixgårds föräldrar, Hans Dixgård och Malin Holmlin, står också för flera av texterna.
Låtarna har spelats in i Borlänge inom loppet av fyra dagar, med livetagningar och en mikrofon. Anledningen, förklarar Dixgård i ett pressmeddelande, är att göra något annat än dagens ”perfekta” och generöst producerade musik.
Det ska låta mänskligt och bristerna får gärna höras.
Ett tema som också får ta plats i texterna. Dixgårds föräldrar fokuserar mycket på moral och medmänsklighet. Det är enkelt att bli berörd när sångaren sjunger om att leva i en girig och maktlysten värld där man ”kan få pris som årets egoist”.
Men känslan av spontanitet hörs allra tydligast i Dixgårds röst. Här är han självklar som ensam frontman och förmedlar varje ord med fullskalig sorg och en sällsynt rakhet. Lyssna bara på Karin Boyes ”Kvällstilla” eller vackra ”Sorgen”, skriven av gitarristen Jens Siverstedt.
”Själens skrubbsår” är i sin tur full av gripande melankoli och hör till det finaste bandet har gjort, med en melodi som borrar sig in i kroppen och är omöjlig att bli av med.
Mando Diao låter med andra ord starkare än på länge.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik