Burna Boy tjatar om cirklar men är strålande

Per Magnusson

helskärm

Burna Boy
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Så långt jag ser åt samtliga håll. Längd: En timme och en kvart. Bäst: ”For my hand”. Sämst: Att Dave inte gästar i samarbetet ”Location” känns som en missad chans.

WAY OUT WEST Burna Boy är en ganska krävande artist. Att gå på konsert med honom är hårt jobb.

Men emellanåt är han alldeles strålande.

GÖTEBORG. En gullig ambivalens utspelar sig framför Azalea-scenen bland de unga tonårskillar som väntar på den brittiska rapparen Dave. Oroligt spanar de mot den största scenen där Burna Boy snart ska börja spela. Den brittiska och nigerianska artisten har samarbetat och det är inte svårt att tänka sig att de lockar liknande fans. Ett svårt val för pojkarna längst fram.

Burna Boy kommer in på scenen i svarta shorts, svart hoodie (som senare åker av) och ett leende brett nog att lösa energikrisen. Men mest av allt lyser Burna Boys musik. Med sig har afrobeatsvärldens kanske största stjärna ett sanslöst svängigt band, fem vitklädda kombinerade dansare och körsångare och sporadiska små explosioner av eld och rök.

Även dessa är överflödiga. Det är musikens inneboende värme och energi som är grejen här. Temperaturen på scen överstiger snart den på telefonens väderapp.

Kvällens första utropstecken kommer i och med ”For my hand”, som råkar vara ett samarbete med Göteborgsaktuella Ed Sheeran. På ytan en ganska ordinär poplåt, men i händerna på Burna Boy blir den till någonting annat. Någonting på riktigt romantiskt. Halvvägs in i låten tar han ner musiken till bara röst och trummor. Han sjunger den så gott han kan med sin charmigt nerviga röst, lite som Lil Wayne gjorde i balladen ”How to love”.

Efter en stund blir konserten emellertid lite ojämn. Inte allt material håller samma kvalitet som låtarna från senaste, utmärkt personliga albumet ”Love, Damini”, som släpptes för bara en månad sedan. Burna Boys afrofusion får gärna slå ut i reggae, rap och r’n’b, men helst inte i yvig rock och pudliga gitarrsolon, om du frågar mig.

Dessutom blir Burna Boys sätt att hetsa publiken att ta av sig tröjorna och göra ”circles and shit” lite tröttsamt i längden.

Han räddar upp det på slutet, med dancehall-doftande ”On the low” och en fritt flygande saxofon.

Men sedan kan Burna Boy inte sluta tänka på cirklar igen.

”Spread that shit, like Moses”, säger han.

Till slut får han som vill. En stor cirkel bildas mitt i publikhavet.

Burna Boy blir så glad att han vill ge alla en kram. Sedan belönar han oss med genombrottshiten ”Ye”.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik