Intressant spektakel med Jeff Beck och Johnny Depp
Uppdaterad 2022-07-08 | Publicerad 2022-06-27
KONSERT Jeff Becks gitarrstinna rock är vad den är år 2022, och det är möjligen lite oklart vad Johnny Depp egentligen tillför showen.
Ändå är det först när filmstjärnan kommer in som konserten förvandlas till något slags händelse.
Jeff Beck med Johnny Depp
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2073. Längd: 75 minuter plus paus. Bäst: Depps ”This is a song for miss Hedy Lamarr” och Link Wrays ”Rumble”. Sämst: ”What’s going on” i funkrockversion.
Jeff Beck är ingen frekvent Sverige-besökare. När jag såg honom förra gången, i Solnahallen 2010, hade han inte varit här sedan 1967 och konserten i kväll är den första i vårt land på elva år.
Ingen kan förringa Becks betydelse för klassisk rock efter ett 60-tal med The Yardbirds och The Jeff Beck Group och därefter en lång karriär fylld av inhopp hos David Bowie och Kate Bush, bland många andra. Samt en rad soloskivor, ibland med gästsångare men inte sällan med helt instrumentala låtar i fokus.
Becks sätt att mixa ihop tung instrumentalrock med jazzfusion, folk och funk har givit honom otaliga höga placeringar i omröstningar om tidernas bästa gitarrister men en långt ifrån lika kommersiell karriär som gamla polarna Rod Stewart och Eric Clapton.
Den här kvällen skulle kanske inte heller ha blivit en affär för speciellt många fler än huvudstadens gitarrbutiksstammisar och allra mest hängivna classic rock-fans om det inte vore för att Beck valt att bjuda med sin rättegångsaktuelle superkändiskompis Johnny Depp på turnén.
Den 78-årige britten och den 59-årige amerikanen fann varandra efter en Beck-spelning i Japan 2016 och har enligt gitarristen ”inte slutat skratta” sedan dess. Om två veckor släpper de coveralbumet ”18” ihop.
Covers dominerar även i kväll.
Beck och hans givetvis löjligt skickliga komptrio inleder utan världsstjärnan, med allt ifrån egna 80-talsnumret ”Star cycle” till en instrumentalversion av Brian Wilsons popklassiker ”Caroline, no”. Allt med generösa mängder blixtrande, dånande och viskande solon på Becks eviga vita Stratocaster.
Den mogna majoritet av publiken som kommit för att bli imponerad av skicklig gitarrhantering får sannerligen sitt.
Den betydligt yngre falang som trängt sig långt fram för att se en internationell filmikon i verkligheten får sannolikt sitt tålamod rejält prövat i en timme.
Det dröjer nämligen åtta låtar och en kvarts paus för att trummisen inte mår bra och behöver vila en stund (Beck tvingades ställa in i Norge i helgen på grund av covid i bandet) innan Johnny Depp står där, i något slags relaxad rock’n’roll-variant av sin bekanta piratlook och med en halvrökt cigg i handen.
Han är en synnerligen ordinär sångare och på sin höjd habil som gitarrist men det går inte att blunda för att mannens star quality gör något med rummet.
Och inte för att den Depp-komponerade och lätt Bowie-anstrukna ”This is a song for miss Hedy Lamarr” kanske är en odödlig låt men den piggar onekligen upp, inte minst för att den innehåller sång. Sedan får vi en faktiskt riktigt fräck tackling av Link Wrays ”Rumble” och en ganska underhållande John Lennon-imitation av Depp i ”Isolation” (vars text han nog kan relatera till).
Resten är en minst sagt oväntad mix av låtar, från en horribel funkrockversion av ”What’s going on” med en ostyrigt wailande Depp till Everly Brothers-bekanta ”Let it be me” där sången knappt håller styrfart.
När en av ganska många tjejer ropar ”I love you, Johnny” svarar Depp ”I love him”, och pekar på Beck.
Det är det enda han säger på hela kvällen, och måhända talande för vad det här är. En god vän ser till att en hårt prövad mediafigur slipper sitta hemma och får komma ut och inhämta lite kärlek från folket efter en jobbig vår.
Gott så, och för all del ett intressant spektakel att bevittna. Men ganska långt ifrån en musikalisk upplevelse att spara i minnet.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik