Fever Rays fängslande kvalitet försvinner – Aphex Twin hänför
Per Magnusson om Rosendal Garden Party
Publicerad 2023-06-11
KONSERT Fever Ray förlorar lite av sin fängslande kvalitet i den idylliska sommarkvällen. Den mytomspunne Aphex Twin hänför.
Lördagen på Rosendal Garden Party vigdes åt den elektroniska musiken.
Fever Ray
Aphex Twin
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 15 000 (utsålt). Längd: Aphex Twin 90 minuter, Fever Ray 75 minuter. Bäst: ”Even it out” med Fever Ray – och att Aphex Twin till slut kom hit. Sämst: Kanske borde kvällens dragplåster bytt plats?
Där typisk festivalmat brukar vara langos bjuder Rosendal Garden Party på bubbel och ostron. Naturvinsimportörer kränger tygpåsar i samma mängd som någonsin artisterna.
Klockan åtta gör en skorrande bas sitt bästa för att störa den idylliska stämningen. Sakta skrider musikerna in på scenen, en efter en, som hämtade ur Dramatens garderob. Karin Dreijer kommer sist, i vit kostym och matchande dödsblek sminkning. Dreijer sjunger med den sortens hysteriska leende som gör clowner så obehagliga.
Sättet som Fever Ray balanserar mellan skönhet och någonting förrädiskt är fascinerande. Men kvällens konsert förstärker faktiskt musikens glimt i ögat. Från Dreijers scenspråk kan utläsas att 48-åringen har kul, till skillnad från senast jag såg Fever Ray då huvudpersonen hade, typ, en stubbe på huvudet.
”Känns mer Gyllene Tider”
Konserten i Malmö för två decennier sedan balanserade på gränsen till skräckfilm och har etsat sig fast. Då befann vi oss på den nedsläckta klubben Babel. Den behagliga sommarkvällen på Djurgården känns mer Gyllene Tider än Fever Ray. Den fängslande effekten försvinner lite i kvällssolen.
Men det betyder inte att Fever Ray inte försöker. Bandmedlemmarna gör synkroniserad dans till en helt och hållet egen popmusik. Dreijer kastar röda rosor till publiken och får det att framstå som en smärre teaterföreställning.
Vissa stunder känns mer än andra. Nya ”Even it out”, där en vansinnig mamma drömmer om att hämnas brutalt på sitt barns mobbare, har djupt mänskliga kvaliteter som kontrasterar mot det elektroniskt karga.
I takt med att solen går ner höjer Fever Ray intensiteten och jag kan se en långt mer elektrisk konsert efter mörkrets inbrott.
”Apex Twins musik är något helt annat”
Men Fever Ray är inte ensamt dragplåster ikväll. Irländske Aphex Twin gör sin första svenska festivalspelning någonsin. Det är svårt att föreställa sig en stor del av dagens dansmusik utan honom.
Richard James, som han egentligen heter, har haft enormt inflytande på ungefär alla former av modern elektronisk musik sedan han debuterade tidigt 90-tal. Lägg till en numera närmast obligatorisk skygg dj-persona. Den mytomspunne artisten ger sällan intervjuer och hävdade i början av karriären att han bara sov två timmar per natt, att han kunde kontrollera sina drömmar och skrev musik i sömnen. Senaste albumet är det strålande och snart ett decennium gamla ”Syro”.
I orange funktionsjacka och uppsatt hår skiljer sig 51-åringen från Cornwall ikväll inte nämnvärt från gängse festivalbesökare. Dj-båset är hans borg. Där kan han lukta på dansmusiken och slippa stångas med de andra tjurarna i edm-genren som han har sett komma och gå under sin långa gärning. Aphex Twins musik är någonting helt annat; sensibel, utmanande och lekfull. I hans universum går skir ljuvlighet hand i hand med klädsamt störande element.
I hans sällsamma sällskap kan tolv grader kvitta. En tjej dansar så yvigt att hon blir en fara för sina närstående. En kille stirrar på scenljuset som förhäxad. När man tror att man vet var man har Aphex Twin kastar han sig handlöst in i någonting helt annat. Blå och röd laser skjuter mot de uråldriga lövverken som bäddar in festivalen och allt blir till en oemotståndlig, modern dansmusikinstallation.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik