Fleet Foxes är som ett förlösande regn

Per Magnusson

KONSERT Vissa saker är beständiga. Som att det alltid regnar på västkusten.

Och skönheten i Fleet Foxes stämsång.

Fleet Foxes
Plats: Azalea, Way Out West. Bäst: Den vidsträckta refrängen ”Your protector” och den kristallklara ”Blue ridge mountains”. Sämst: De som STÖR dessa försynta folkhymner med PRAT.

GÖTEBORG. Jag gillar verkligen eftermiddagsspelningen som fenomen. Det är så sällan man ser konserter i dagsljus. Man kan dricka kaffe, chilla i gräset. Det blir en helt annan atmosfär än i en mörk konsertlokal.

När Fleet Foxes går på scenen är himlen förrädiskt gråblå och bildar en perfekt fond för musiken – långt mycket mysigare än när Seattle-orkestern spelade på Annexet i julas. Den svårt introverta frontmannen Robin Pecknold är också på ett mycket soligare humör i dag. Skojar och gör tummen upp till fansen längst fram (vilket får klassas som en smärre stagedive i hans bok).

helskärm

Det finns naturligtvis någonting nostalgiskt över Fleet Foxes, en air av Woodstock-romantik som gör dem till den ultimata festivalakten. Och efter, säg, M.I.A:s elektroniska bonanza i går är det ganska behagligt att skölja öronen med medeltida ljudlandskap, ambitiösa taktbyten och en man i sotarmössa som spelar tvärflöjt.

Fleet Foxes må ha rakat av sig skäggen och lurat in sin trogna lyssnarskara i mörka, utmanande avkrokar på senaste albumet ”Crack-up”. Men de har fortfarande raka, strupblottande klassiker som ”Ragged wood”, ”Mykonos” och ”Helplessness blues” att blanda upp dessa med.

Den lata publiken ägnar sig åt förströelse i form av att blåsa såpbubblor som dansar mot himlen i ”White winter hymnal”. Och när den där himlen till slut släpper ifrån sig ett hällregn under ”He doesn’t know why” förstärker det bara konsertens förlösande känsla, som påminner om att få andas ut efter en lång, het sommar.

Efter låten utbrister den kroniskt blundande sångaren Pecknold:

– Oh no, its raining. You guys are in different outfits.