Lana Del Rey berör
Uppdaterad 2019-06-29 | Publicerad 2019-06-28
LOLLAPALOOZA När skymningen faller kommer Lana Del Rey med det perfekta soundtracket till den ljumma sommarkvällen.
Drömskt, bitterljuvt och mytiskt.
Lana Del Rey
Plats: Bay Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Inte lika stor som på Billie Eilish men nästan. Längd: 61 minuter. Bäst: ”Mariners apartment complex” och ”Ride”. Sämst: Att hon är tio minuter försenad och tvingas stryka en låt.
I Lana Del Reys värld är det alltid salongsberusad augustiskymning vid någon swimmingpool i Hollywood Hills som inte har restaurerats sedan 60-talet.
För att placera oss i den stämningen har hon fyllt Lollapaloozas näst största scen med palmer, rödvitrandiga solsängar och en gyllene flygel. Två kombinerade dansare och körtjejer har byxdressar som matchar solsängarna.
Passande nog färgas himlen över Gärdet allt djupare blå och brandgul ju längre in i konserten vi kommer.
Den blues under solen i gammaldags americanaklänning som 34-åriga Elizabeth Woolridge Grant nu har odlat och förfinat i snart tio år och på fem album (ett sjätte, ”Norman fucking Rockwell”, kommer senare i år) är inte längre ny, men tack vare hennes stilkänsla och konsekvens känns den alltjämt kittlande.
Och det kräver sannerligen sin artist att hålla nerv i den här sortens lågintensivt svävande popromantik genom ett helt set. Men Lana Del Rey har en sällsynt förmåga att dra blickar till sig bara genom att stå still på en scen.
Hon vandrar sakta omkring, hänger lite vid flygeln eller kryper upp i en av solsängarna. I ”Pretty when you cry” ligger hon ner på scenen och sjunger. I ”Ride” gungar hon i en gunga.
Det är små gester men känslorna under den beslöjade rösten är desto större, och det är väl det, i kombination med några av det senaste decenniets finaste popmelodier, som får hav av mobiler att fylla luften och allsången ljuda, inte minst i gamla ”Video games”.
Den technicolorfärgade retroestetiken skulle försvinnande lätt kunna fastna i snygga men tomma poser. Det räcker dock att betrakta de saliga leendena på fansen längst fram som får skivor, jackor och Vogue-omslag signerade i utdragna finalnumret ”Venice bitch” för att förstå att det finns betydligt mer här.
Lana Del Rey må vara en skickligt byggd figur men hennes musik berör på riktigt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik