Just där och då hatade jag tanten i biblioteket
Jag föreläste på ett bibliotek för några veckor sedan och efteråt kom det fram en dam till mig som ville byta några ord. Hon hade lagt märke till att jag i min föreläsning hade använt ordet ”cd-skiva” och nu undrade hon hur jag tänkte kring det.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon var lite till åren kommen så jag anade att hon kanske inte var bekant med begreppet cd-skivor, så jag började förklara vad det är och hur det funkar.
Då avbröt hon mig rätt snabbt och sa: ”Cd är en förkortning av Compact Disc, och Compact Disc betyder kompakt skiva. Att säga cd-skiva är som att säga kompakt skiva-skiva.” Jag tittade på henne en stund, hon log vänligt. Jag svarade att det har jag faktiskt inte tänkt på. Hon sa: ”Säger du pepparkaks-kaka?” Jag svarade att jag inte gjorde det. ”Nej, precis”, sa hon. ”Du säger pepparkaka. Och från och med nu säger du cd.”
Damen vandrade i väg och det ska jag ärligt säga: Jag hatade henne när hon struttade i väg. Hon kränkte mig! Hon gjorde bort mig! Folk stod och lyssnade!
Det var först ett par dagar senare som jag i lugn och ro kunde se henne som ett intressant exempel på den i Sverige så vanligt förekommande typen ”språkpolisen”. Det tycks hos svenskarna finnas något oemotståndligt i att rätta människor som använder språket fel. Själv har jag omgivits av språkpoliser sedan födseln.
Ett av mina tidigaste minnen i livet - min mamma läser Aftonbladets rubrik om en ”MISSTÄNKT BOMB” som upphittats på en tågstation och hon slår ut med händerna och ropar: ”Vadå misstänkt bomb? Vad är bomben misstänkt för?” Och så pekar hon på rubriken mot pappa som skakar på huvudet och mamma skriker igen: ”VAD ÄR BOMBEN MISSTÄNKT FÖR?!”
Jag tycker att språkpoliserna har fått oförtjänt dåligt rykte. Det finns något med dem som jag aktar. Och vare sig jag vill det eller inte, så kommer några av dem att vara med mig livet ut. Tanten på biblioteket, till exempel. Hon är ju en livskamrat numera. Varje gång jag använder ordet ”cd” så kommer jag att tänka på henne.
Det heter gurkmajonnäs. Inte majonnäsgurka. Så. Nu vet ni det. Och varje gång ni ber om gurkmajonnäs till korven så kommer ni att tänka: ”Alex Schulman”.
Gör nu samma sak. Rätta en vän som säger fel och ni kommer att bli en del av dennes liv för alltid. Men var vänlig när ni rättar. Det måste ske värdigt. Det får inte bli någon pajaskastning.