Hur många världs- ledare låtsas att de är Harrison Ford?
Min första tanke när de skäggiga norrmännen åkte dit i Kongo var att det redan nu, i denna stund, sitter ett tjog personer vid sina skärmar och knackar för att bli först med den ”verklighetsbaserade” agentromanen om Tjostolv och Joshua. Dollar och säljsuccé.
(Min andra tanke var: Tjostolv? NORSKA legosoldater? Sedan kom jag att tänka på SVENSKA terrorister i Pakistan och släppte den tråden.)
Min första tanke var precis densamma när historien med Arctic Sea rullades upp. Nu sitter alla, från Frederick Forsyth till Beppe Bengtsson, sportreporter på Åmåls Allehanda, och saliverar över tangentborden för att få rysk maffia, storpolitik och supervapensmuggling att smälta ihop, någonstans utanför Kap Verde.
Sedan slog det mig att orsakssambanden kanske är de omvända.
Allt kanske handlar om att Tjostolv och hans kompis tummat lite för ofta i, till exempel, Forsyths ”Krigshundarna”. Det började kanske redan i mellanstadiet. Fortsatte genom högstadiet. Hela gymnasiet. Den allt mer hundörade pocketboken är ständigt där, till slut inplastad, för att inte falla sönder. Lumpen och några dagdrivarår. ”Krigshundarna” i handen. Diskussioner om hur man bäst störtar en afrikansk regering, till slut utan roade leenden. Allt märkligare vänner. Hemliga rum och låtsasnamn på internet. Och så en dag, med ”Krigshundarna” i bagaget, en Land Rover på savannen.
Showtime. Och ridå.
Det kan vara samma sak med Arctic Sea, fast på högre nivå. När man frågar presidenter, parti- och företagsledare vad de läser, har de alltid någon prestigefylld, intetsägande titel till hands. De vet att de ljuger, journalisterna vet att de ljuger, vi vet att de ljuger. Men vad ska de säga?
”Jag läser ’Djävulens alternativ’ för sjuttonde gången.”
Det pratas då och då om hur gränsen mellan påhitt och verklighet blir suddigare. Böcker och filmer ska vara ”baserade på en sann historia”. Det man skulle vilja veta är hur mycket det suddas från andra hållet. Hur många verkliga skeenden baseras på en påhittad historia? Hur många tjänstemän i Vita huset, eller i Rosenbad för den delen, går omkring och låtsas att de är med i ”Vita huset”? Hur många presidenter, för all del statsministrar, spelar Harrison Ford i ”Air Force One” för att krydda vardagen?
Det skulle man vilja veta. Eller kanske inte.