Åldrande är inte bara elände och nätdejting
Har ålderdomen något värde i sig?
Frågan väcktes först i en bok jag läste, och sen av ett mejl.
Och häromdagen dök den upp på DN Debatt.
Den engelske författaren Somerset Maugham, som dog 1965 vid 91 års ålder, skriver:
”Ett fullständigt liv, ett fulländat mönster, inbegriper ålderdom lika väl som ungdom…ålderdomen har sina glädjeämnen, visserligen andra än ungdomens men fördenskull inte ringare än de”.
När han var i min ålder gav han ut den självbiografiska boken ”Sammanfattning”, där han hyllar ålderdomen som en omistlig period i livet då man är friare, släpper förutfattade meningar och har mer tid.
”Ålderdomen är beredd att åta sig uppgifter som ungdomen ryggade inför”.
Det han skriver stämmer inte alls med den trista svenska nidbilden av ”våra äldre”, men hundra procent med Abbas comeback.
Det känns som att Björn, 76, Benny, 74, Agneta, 71, och Anni-Frid, 75, med en enda storslagen gest skakat den svenska ålderismen i grunden.
Allt handlar om hur man ser på saker.
I en artikel på DN Debatt lyfter Mikael Rennemark, 70, seniorprofessor i psykologi och läran om åldrandet samma tema som Somerset Maugham, nämligen ”tanken att åldrande i sig kan ha något gott med sig som till exempel större erfarenhet, ökad självinsikt och mognad”.
Rennemark skriver att det perspektivet inte syns i vårt samhälle. I stället regerar de här två:
”Det ena är ett eländesperspektiv med fokus på hjälplösa sjuka äldre personer som blir offer för undermålig vård och omsorg, ensamhet och förnedring”.
Det andra är hurtigt pigga äldre som inte känns vid sitt åldrande utan ”kör motorcykel genom Europa, hoppar fallskärm, bloggar och hittar kärleken på internet”.
Det är fastslaget av professor Ingmar Skoog genom forskning vid Centrum för åldrande och hälsa i Göteborg att dagens 70-åringar i genomsnitt är lika fysiskt och intellektuellt kapabla som en genomsnittlig 50-åring var för 30 år sen.
Därav uttrycket 70 är det nya 50.
Men Rennemark skriver om det egentligen självklara, att en 70-åring som fysiskt är som en tidigare 50-åring, ändå har så mycket mer i sitt livsbagage.
När jag fyllde 50 hade jag två hemmavarande skolbarn, en 14-åring och en 17-åring, och stod mitt i yrkeslivet.
Nu när jag närmar mig 70 har jag tre barnbarn, har pensionerat mig från tillsvidareanställningen, och lever både praktiskt och mentalt ett helt annat liv.
Mitt liv som pensionär har blivit precis det Somerset Maugham skriver om. Efter morgonens skönhet och middagens strålglans njuter jag av aftonens lugn. Jag vill inte leva som om jag vore yngre. Det är superspännande med det nya.
Rennemark skriver om ”de kvaliteter som åldrandet ger en chans att få uppleva”.
Min trogna läsare Agneta, 71, berättar om precis det i ett mejl till mig: ”Bli gammal är svårt, men också en del av livet man vill uppleva”.
Jag tror att hela Abba håller med henne.
Livet är inte bra trots att man blir äldre, utan för att man blir äldre. Det känns revolutionerande att tänka så i dagens svenska samhälle.
Paul McCartney, 79, är på ett underbart sätt sin ålder i dokumentären i sex delar på Disney+. I ”McCartney 3, 2, 1” ser han med ålderdomens visdom tillbaka på The Beatles musik.
Charlie Watts, som dog nyligen 80 år gammal, var också värdig sin ålder bland de evigt unga kamraterna i Rolling Stones. Glad att jag fick möta honom i New York 1997.
Skådespelare är en unik yrkesgrupp som kan arbeta högt upp i åren utan att behöva låtsas vara yngre. Tänk Anthony Hopkins i aktuella ”The Father”, och Katharine Hepburn i ”Sista sommaren”.