Molin skulle ha gjort film om arenahetsen
Lars Molin dog 1999.
Men han lever ändå. Inte bara så som man brukar säga att stora regissörer lever vidare, genom sina filmer. Det är något mer. Kanske är det Lars Molins blick som aldrig lämnar en.
Sättet han såg på Sverige och svensken var både ömt och skoningslöst. Men mest av allt väldigt komiskt.
Han fångade Sverige när det var som fånigast: Just i skärningspunkten mellan landsbygdens tjuriga principfasthet och småstadens ihåliga framåtanda.
Och det är så lätt att tro den där komiken hör Molins åttiotal till. Åren då Sverige och världen möttes, åren då man trodde att vattenrutschbanor och överdimensionerade konferenshotell var lösningen på alla problem. Skulle Molin sakna inspiration i dag? Inte direkt. En enkel biljett till Bollnäs hade räckt. Det var där den visionära kommunledningen sålde stadens torg till ett danskt investmentbolag för 162 000 kronor. En inomhusgalleria skulle byggas.
Hela torget revs. Men det blev ingen galleria. Det blev ingenting.
Eller jo: en 2 700 kvadratmeter stor grusplan blev det.
I hjärtat av Bollnäs.
För varje år som passerade stegrade missnöjet bland invånarna. Tills det en morgon stod en meterhög kamel mitt ute på den öde grusplanen. Där hängde också en vimpel med texten ”Bollnäs - Sveriges närmaste öken”. Kommunalrådet Nilsson-Sträng kunde hålla sig för skratt.
Den är svenskare än något annat, den berättelsen: Småstadsvisionärer som bryter mot jantelagen. Och sedan faller handlöst ned i dyngan.
För att inte tala om alla dessa bandyarenor. Vilket mästerverk skulle inte Lars Molin ha kunnat göra om de senaste tio årens kapprustning mellan kommunerna. De blocköverskridande visionerna om att bli ”regionens främsta eventstad”.
De ekonomiska glädjekalkylerna.
Flopparna.
Den moderna idrottsarenan som byggdes till stadens mediokra handbollslag, men som också skulle kunna inrymma konserter med exempelvis Elton John. Hade man råd? Äh, gamlingarna kunde väl klara sig utan sylt till havregrynsgröten. Här kommer ju Elton John!
Problemet är att Elton John inte kom. Ingen kom.
Och snart står kommunerna där med ekande tomma multihallar - från Boden Arena i norr till Färs och Frosta Sparbank Arena i söder - som ekonomiskt blödande monument över tvåtusentalets kommunala storhetsvansinne.
På sin höjd en deltävling i Melodifestivalen. Därefter? Någon allsvensk bandymatch. Division 2-handboll. Whiskeymässor. Medan man allt tydligare för varje år kommer att kunna höra ekot från framtidens flatgarv.
Kanske är det Lars Molins arv till eftervärlden, den där skoningslösa blicken i spegeln. Insikten om att samtiden är minst lika tragikomisk som det förflutna.
Den vet bara inte om det än.
Flopp i Solna
Friends Arena kommer förmodligen bli symbolen för de senaste tio årens arena- hysteri. Till en kostnad av 2,9 miljarder byggdes en fotbollsarena som har usel akustik och ännu sämre gräsmatta. I fredags stod det dessutom klart att UEFA anser att arenan inte duger till att spela EM-matcher på. Ridå.
Uppror i Bromölla
Redan 2010 visade Timbro i sin rapport ”Arenafeber” på sju avskräckande exempel med kommuner som inte fattat hur dyra deras arenor skulle bli. Och planerna på en multiarena blev en het valfråga i Bromölla där det lokala missnöjespartiet Alternativet fick 9,7 procent av rösterna. Deras vallöfte? Ingen jävla multiarena i Bromölla!