Visa riktig solidaritet och skicka kanoner till Ukraina
Sverige har hela tiden efter andra världskriget betraktat sig som ett solidariskt föredöme i världen. Nu är det dags att vi börjar leva upp till vår uppblåsta självbild.
Hittills har det varit väldigt bekvämt att vara solidarisk. Vi avsätter en procent av bruttonationalprodukten och skickar till fattigare länder och denna procent har blivit så viktig för vår självgoda identitet att knappt någon törs fråga om de alls bidrar till reell utveckling.
Nu har vi chansen att visa vad solidariteten är värd.
Den senaste veckans ukrainska befrielse av ockuperade områden har i ett slag förändrat situationen för oss alla. Först hindrade Ukraina Putin från att störta regeringen i Kiev och installera en marionettregim. Nu har Ukraina troligen också förstört Putins möjlighet att skapa en frusen konflikt vilket skulle ha paralyserat landet och på sikt eroderat EU:s och USA:s stöd.
Vi har ett befrielsekrig i vårt närområde, en antikolonial kamp som inte handlar om någon förtryckt nation i Afrika eller Asien. Det är ett antikolonialt krig som direkt berör oss och vår säkerhet.
Jag botaniserar på nätet för att se hur vi tidigare resonerat när det gällt vårt omfattande stöd till befrielserörelser. Fast då i Afrika och Asien. Jag hittar en motion till riksdagen 1975 undertecknad av folkpartisterna Per Ahlmark och Billy Olsson och upp stiger den vackra doften av det gamla, självsäkra Sverige. De skriver bland annat:
Hur värdefullt och riktigt detta stöd till befrielserörelserna i södra Afrika varit framstår klart nu, snart ett år efter det att det framgångsrika befrielsekriget i de portugisiska kolonierna drivit fram en omfattande samhällsomvälvning i demokratisk riktning i det krigströtta Portugal.
Vi såg klart på långt håll medan vi i vårt närområde var skumögda.
När Berlinmuren föll och det föddes nya demokratier i Östeuropa skrotade Sverige sitt försvar. Hur omfattande den förstörelsen var fattade jag inte förrän jag följde med försvarsminister Peter Hultqvist till en beredskapskontroll utanför finska Rovaniemi för ett par veckor sedan.
Sverige har i dagsläget bara 24 artilleripjäser.
Finland har 700.
Vapnen är inte helt jämförbara men siffrorna är ändå chockerande.
Under den förföriska devisen ”mindre men vassare” skrotade vi vårt försvar och skapade en ny doktrin som sa att vi försvarade Sveriges säkerhet i Afghanistan och andra oroshärdar långt bort.
Det fanns ingen som riktigt begrep det där, inte ens de som beslutade om det. För några år sedan frågade jag den tidigare försvarsministern Thage G Peterson vem som drev politiken att försvara Sverige någon annanstans än i Sverige och han kunde inte svara utan hänvisade till tidsandan.
Nu har tiden vänt ut och in på sig själv, vi rustar upp och är snart medlemmar i Nato.
Och det som vi sa för några år sedan, att försvaret av Sverige sker någon annanstans, har oväntat blivit sant.
Försvaret av Sverige sker i Ukraina. De hjältemodiga ukrainarna försvarar demokrati och frihet för hela Europa.
Samtidigt tillverkar Bofors i Karlskoga ett toppmodernt artillerisystem som heter Archer.
Det är dags att skeppa dessa kanoner till Ukraina. Våra bröder och systrar behöver allt de kan få i striden som kommer att definiera vår världsdel för decennier framåt, kanske sekler.
Beslutet att skicka tyngre vapen bör inte vara svårt. Sverige har till skillnad från Tyskland ingen grumlig rörelse av vänster- och högerextremister som förespråkar ”fred” och ”förhandlingar” med Putin. Och vi får väl utgå från att Jimmie Åkesson numera klarar att välja mellan Putin och Biden, vilket han inte gjorde före 24 februari.
Till sist kan jag inte låta bli att nämna att det högeffektiva och ytterst dödliga artillerisystemet omfattas av en rejäl portion svensk omtanke och god vilja. Så här skriver försvarsmakten om Archer:
Förarhytten är försedd med min-, NBC-, brand- och bullerskydd och ger personalen en skyddad arbetsmiljö.
Det ska vi bjuda ukrainarna på!