Åh nej, jag är medlem i Sveriges töntigaste klubb
Kristoffer Bergström: Jag slet av hälsenan på pappaledigheten
Ack ljuva höst.
Om du öppnar fönstret, släpper in doften av fuktiga barr och blundar kan du höra ett snäppande ljud, typiskt för den senpandemiska säsongen. Det är en hälsena som brister.
Vrid örat bortåt tennisplanen, för där rök just en till med ett snä-snäpp.
Min hälsena slets av i lördags på en innebandyplan medan spelet var avblåst. Hjärnan registrerade rupturen som en oprovocerad spark på högerfoten, ett hastigt och värmande tryck följt av illusionen att marken lutade. Men ingen stod bakom mig.
Insikten dröjde ett par sekunder.
Sedan anföll smärtan och skammen.
Åh nej, jag hade löst medlemskap till Sveriges töntigaste klubb. Jag var en av alla motionärer utan insikt om den åldrande kroppens begränsningar, en svettgubbe som på rent medicinska grunder kan anklagas för att ta korpserien för seriöst.
Smällen gjorde mig defensiv och självkritisk. Jag sa förlåt till mitt nya lag och viskade en särskild ursäkt till Affe som skjutsade till närakuten. Jag skämdes inför personalen och patienterna där.
På Södersjukhuset upprepade jag för överläkaren och sjuksköterskan att skulden enbart var min, att de gärna fick prioritera andra vårdsökare före. Medan ortosen spändes om den lealösa foten grät jag, fast inombords för att inte framstå som ledsen över själva olyckan utan dess följder.
För jo, tyvärr.
Två veckor tidigare tog jag pappaledigt för att rå om min lilla dotter och fyraårige son. Äntligen skulle min fru i godan ro få gå klart skolan, dra på morgonen och stanna borta på en eftermiddagsöl och komma hem till middag. Äntligen skulle jag lära mig bebisknepen som är så subtila att de aldrig hamnar i böcker utan måste slipas fram under långa vardagar på köksmattan. Äntligen skulle jag få sjunga i timtal inför landets minst kritiska publik.
Men utan hälsena är det riskabelt att bära barn ner för trappor och inga barnvagnspromenader bör överstiga 15 minuter. Skyddsstöveln är så bred att cykel eller bil är otänkbart, så att hämta och lämna på förskola går ej, heller inte att handla. Smärtan gör mig matt och rädslan att förvärra eländet gör mig stingslig.
Jag klarar mig inte utan hjälp – och är inte ensam om det.
Min sjukgymnast är en spänstig karl som heter Anders. På hans ortopedavdelning noterar de en brant stigande kurva av brustna hälsenor efter att samhället öppnat upp. Alla stela kroppar som vrids i ovana poser, alla sargdueller, alla smashar där fjäderbollen bara kan räddas med reflexmanövrar, ser du de ansträngda fötterna framför dig? Och hör du ljudet, som av en särskild sorts grodor eller gräshoppor i skymningen: snäpp, snäpp, snäpp, snäpp?
Följt av förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
För jo, kännetecknande för töntarna i töntklubben är synen på oss själva som försiktiga. Vi är inga våghalsar, vi är inte Tareq Taylor som bryter nacken på kitesurfbrädan, utan morsor och farsor som vill svinga våra redskap och runda våra sjöar en gång i veckan. Vi godtar de knöggligaste halltiderna, vi klagar inte på domaren, vi kräver ingen sympati, låt oss bara få hålla på.
Men också den önskan var tydligen för stor.
Jag har ont nu, men en operation medför infektionsrisker. Det tycks vettigare att kila upp hälen, fjättra underbenet i skyddet och be för god läkning. Sittduscha. Sjukgymnast-Anders bedömer att läget kan förbättras på åtta veckor, men att hela rehabiliteringen tar uppåt ett år.
Han lär ut den rullande gångstil som är att föredra med kryckorna och en ramsa för vilken fot som ska gå först i trappor: the good one goes to heaven, the bad one to hell.
Med hälen vilande i hans trygga händer glömmer jag bort skuldkänslorna och sorgen och blir småsnackig. Jag frågar om klubben har dragit också i honom, om också han hört knäppet.
– Ja, förra året gick min hälsena sönder.
Han mimar ett slag med racketen.
– Padel.