’Det som är botten i dig är botten också i andra’
En man mördar sin hustru och sitt nio månader gamla barn.
Han erkänner samma kväll. Ett motiv anges, advokaten vill inte säga vilket.
Under häktningsförhandlingarna i Lunds tingsrätt sitter han med kriminalvårdens senapsgula filt över huvudet. Han har knuffat sin familj utför ett stup vid Dalby stenbrott, där vi badade i somras.
Den natten har jag svårt att sova. Min åtta månader gamle son ligger bredvid mig med utslagna armar. Varje snuvigt andetag hörs.
Jag ligger där i mörkret och läser i mobilen, sida efter sida på nätforum, en rundgång av spekulationer, hypoteser. Det är meningslöst. Det är ingen kriminalgåta, inga tvivel i skuldfrågan. Ändå kan jag inte sluta läsa.
Mannen är född samma år som jag, han har just passerat trettio. Nybliven pappa. Gift. Mitt i karriären.
Kriminalfall kan etsa sig fast. Det har hänt mig tidigare, när identifikationspunkterna med antingen offret eller förövaren varit för många.
Men den här gången är det en krock som får hjärtat att rusa, likheterna och motsatserna; omständigheterna som är så bekanta, som vore de mitt liv, och samtidigt den största rädslan.
Jag minns när vi åkte hem från BB i våras. Hur Annika skämtade om att jag rörde mig som en klumpig livvakt, ständigt beredd på yttre hot. Hans dotter måste ha fötts på samma BB, en månad tidigare. Vad tänkte han där vid klipporna? Vad hände?
Min son har just lärt sig att säga ”mamma” och ”pappa”. Han kryper nästan. Han brukar härma våra katter, skrapar sina små fingernaglar mot soffkanten.
När han döptes läste vi en dikt som min fru och jag tycker mycket om, Gunnar Ekelöfs ”Jag tror på den ensamma människan”. Det är den som innehåller Ekelöfs mest sönderciterade rad: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”.
En rad som alltid, tagen ur sitt sammanhang, tolkas som en tröst: det äckligaste inuti dig, det mest skamliga, det finns också i andra människor. Du är inte ensam.
Men det är också en rad som rymmer ett hot.
För historien visar gång på gång vad människor är kapabla till, hur sotsvart det kan vara därnere på botten.
Jag tror att det är därför vi ständigt återkommer till samma berättelser från fyrtiotalets Tyskland. Intresset för bödlarna snarare än offren. Det är inte alls för att försöka förstå, som det brukar hävdas. Det är för att identifiera vad som skiljer oss från dem. Människorna från mördarna. Ändå stannar våra blickar alltid vid det mest vardagliga. Det vi känner igen. Botten förblir ett mysterium.
På nätforumet nämner någon familjens hemadress. Jag skriver in den på mobilkartan.
Det skulle ta 22 minuter att köra från mitt liv till hans, dörr till dörr.
Ytterligare tre minuter till stenbrottet.
Kriminalfall i mina lurar
På torsdag kommer sista avsnittet av succépodden ”Serial”, där omstridda journalisten Sarah Koenig undersöker ett 15 år gammalt mordfall. Nu står det alltmer klart att Koenig inte kommer lyckas med det alla hoppades: finna sanningen om vem som mördade Hae Min Lee i Baltimore 1999. Besvikelsen bland lyssnarna är stor.
Viktiga frågor
Delvis har Koenig sig själv att skylla. Dramaturgin har varit så begåvad att man hela tiden förväntat sig en upplösning, ett klimax. Nu tycks i stället ”Serial” bli ännu en berättelse som saknar svar, men som åtminstone ställer viktiga frågor om både människans mörker och det amerikanska rättssystemets ihålighet.