Varför är det så tyst om detta mardömslika dåd?
Det rasistiska trippelmordet i Trollhättan var förra årets grövsta hatbrott i Sverige och det allvarligaste dådet i en skola som detta land har upplevt.
Varför är det så tyst om Anton Lundin Pettersson?
Under de första dagarna efter att figuren i den svarta masken hade promenerat in på Kronans skola och iscensatt den plan han förberett under ett par veckor var nyhetsbevakningen intensiv.
Intervjuer med rektor och ungdomar, presskonferenser som polis och kommunen höll, ungdomskompisar till mördaren som berättade, nyhetsreportrarna hade fullt upp.
Men ganska snart riktades blickarna mot annat håll: Zlatan gjorde mål, någon börs störtdök och Paris skakades av islamistisk terrorism. Journalistiken är och ska vara rastlös till sin natur.
Men Trollhättan ledde, som till exempel Dagens Nyheters Ewa Stenberg har konstaterat, inte till någon större debatt.
Att detta mardrömslika dåd så snart sjönk undan är en smula egendomligt.
Förutsättningar för diskussion saknades inte. Polisen gjorde något så ovanligt som att tidigt i utredningen berätta att det såg ut som att skolattentatet var ett hatbrott. Normalt brukar inte utredare vilja spekulera i sådant. Dels för att det är svårt att veta vad som rör sig i hjärnan på en person som begår brott. Dels för att motiv ofta är av underordnad polisiär betydelse då mord utreds.
Men inom ett dygn efter morden berättade kommenderingschef Niclas Hallgren att motivet av allt att döma var rasistiskt.
Innebörden av denne polis ord är oerhörd: en attack mot en skola är en attack mot samhället och ett av de värsta brotten detta land har utsatts för riktades mot människor med annan hårfärg än blond och var möjligen inspirerat av de högextrema vindar som blåser över västvärlden.
Det finns troligen mer än en förklaring till en tystnad som jag tror endast tillfälligt bryts av årsdagen.
En rasist som John Ausonius och en terrorist som Anders Behring Breivik överlevde och har berättat. De har ställts till svars, de har redovisat sina ideologiska drivkrafter, det har funnits ett gediget material som underlag för en analys av deras kriminalitet.
Anders Lundin Pettersson kan inte berätta och även om han lämnade viktiga ledtrådar efter sig så är det materialet som hittades hemma hos honom betydligt magrare än allt det högerextrema tankegods som återfanns i Peter Mangs lägenhet.
Det femsidiga utlåtande om trippelmördaren som polisens gärningsmannaprofilgrupp har skrivit sammanfattar skillnaden på honom och hans ovan nämnda ideologiska kusiner väl.
Nog har han konsumerat och sparat ner bilder och filmer som uttrycker rasism, islamofobi och nazism. Och nog är motivet tydligt: han valde offer utifrån vad han tror om deras bakgrund och avstod från att attackera människor han hade kunnat angripa.
Dock finns inga indikationer på att Pettersson var politiskt engagerad i den bemärkelsen att han tillhörde något parti, ungdomsförbund, sammanslutning eller organisation. Inga spår efter kommunikation med likasinnade eller åsikter formulerade i rasistsajters kommentarsfält.
Spåren han efterlämnade på nätet handlade primärt om självmordsfunderingar, hopplöshet, våld, död och möjligen osäkerhet över den sexuella identiteten.
Anton Lundin Pettersson väcker många frågor, men svaren är få.
Men jag tror att det finns ännu ett skäl till att debatten uteblev. Medierna har bara intresse av en berättelse åt gången. Och vår tid präglas av berättelsen om den islamistiska terrorismen.
Elfte september, terrordåd i snart sagt varje europeisk storstad, mördarförbandet IS mardrömslika härjande i Irak och Syrien. Skäl till debatt saknas inte och rymmer allt från hur livschanserna för ungdomar i storstädernas förorter ska förbättras till hur återvändande jihadistresenärer ska kunna lagföras.
Det är en viktig debatt. Den islamistiska terrorismen måste bekämpas och slås tillbaka.
Men den berättelsen kan också vara en anledning till att rubrikerna om såväl mordet på den brittiska politikern Jo Cox, som en högerextremist misstänks för, som Trollhättan så snart försvann.
På så sätt går vi miste om viktiga lärdomar. Rasism finns i Sverige. Hatbrott sker i Sverige. Även dessa fenomen måste bekämpas.
Låt oss inte glömma Trollhättan. Låt oss inte glömma att de tre morden används i nätpropagandan i högerextrema och främlingsfientliga miljöer.