Privata ”Jimmie moments” tar över den politiska diskussionen
”Kan vi omyndigförklara småbarnsföräldrar?” skrev jag till en kompis häromdagen, som svar på en scen från hennes barns förskola som jag just fått återgiven i ett frustrerat sms.
Vad jag inte gjorde var att skriva en opinionsartikel i ämnet, eftersom det rörde sig om jargong mellan vänner och, viktigare, en åsikt jag inte riktigt hade täckning för.
Jag antar att det var något liknande skribenten Kajsa Dovstad ville gestalta i en ledartext i GP häromdagen, den om hennes ”Jimmie moments” – tillfällen i vardagen då man blåser upp en detalj (man hittar inget kvällsöppet Ica) till en politisk filosofi (alltså håller Sverige på att gå under av invandring), utan att riktigt bottna i det.
Det pratas mycket om hur ett alltmer främlingsfientligt tonläge får fäste i den offentliga debatten och på svenska ledarsidor, men frågan är om problemet inte i första hand är ett annat. Att personliga upplevelser, empiriska tvåöres-spaningar och dåligt underbyggda känslor håller på att ersätta den politiska diskussionen.
Utvecklingen är inte direkt förvånande när man följer sociala medier. I Sverige publicerar både partiledare och politiska skribenter små stick från vardagen på Twitter och Instagram; middagar med barnen och möten med väljare trängs med debattartiklar om arbetsrätten.
Detta är inte unikt för svenska politiker, men det är betydligt mer sällsynt utanför Norden. Det blir förstås lätt lite schizofrent för väljaren att aldrig säkert veta om man har med privatpersonen eller politikern att göra. Sociala mediers informella tonläge gör också att många politiker går bort sig och blandar ihop det med en sms-konversation med partikamrater. Att exempelvis den sparkade KD-företrädaren Joachim Gahm föll på sina uppdateringar på Facebook är symptomatiskt för samtiden. Det är ett rekordkort avstånd mellan tanke och tangentbord.
Men är det alltså inte ett problem att ledarskribenter får ”Jimmie moments” när de handlar på arablivs och att högt uppsatta KD-politiker tycker att man ”måste våga säga ifrån mot genusrasism, feminism, islamism och annat ont”? Nej. Det är faktiskt inte det, så länge den här typen av jargong stannar mellan vänner.
Jag kan för all del känna visst medlidande med människor som får rasistiska tourettes av att handla på utländska livsmedelsaffärer. Men en genomgång av mina egna sms-konversationer ger vid handen att säkert hälften skulle diskvalificera mig i min yrkesroll. I privata och intima sammanhang säger och skriver vi saker som vi inte nödvändigtvis skulle ta en kula för i offentligheten. Till exempel att småbarnsföräldrar borde omyndigförklaras, baserat på kompisars vittnesmål från den svenska förskolan.
Att illustrera sin poäng med en liten berättelse från vardagen behöver förstås inte vara fel, även om jag personligen tycker att just ledarsidor borde stå över sådant. Ska vi däremot börja bejaka alla primitiva mänskliga impulser i det offentliga samtalet kommer vi få mycket att göra. Då riskerar vi att bli ett helt annat slags samhälle på sikt. Danmark kanske. På det dåliga sättet.
”Jag säger bara vad alla tycker”, är ett politiskt argument som hörts över Öresundsbron i säkert tjugo år nu. Det kan låta lite uppsluppet och avspänt så klart, men ett samhällsklimat där politiker och opinionsbildare broderar ut första bästa känsla i sina alster är en tveksam väg att gå.
Att hålla olika tonlägen privat och offentligt kan låta som en hycklande fernissa, men distinktionen är viktig att upprätthålla. I förlängningen kan texter om ”Jimmie moments” vara skillnaden mellan ett civiliserat samtal och ett vulgariserat.