Vi promenerar flåsandes mot avgrunden
I en korridor i Ronneby hänger teckningar. För att välkomna Riksidrottsforums deltagare har det lokala lågstadiet tuschmålat sin bild av framtidens sport.
Här finns rymdfotboll. Vattenridning. Flygande handboll. Och så min favorit, hon som uttrycker sig mest i text. På hennes papper syns en röd blomma och förutsägelsen ”om 20 år ser idrotten likadan ut tror jag”.
Det är djärvt och lite förbjudet. Ett visionslöst barn, ett som skådar in i framtiden utan att se något särskilt.
En morgon sitter jag på en testcykel under översyn av Elin Ekblom Bak, medicine doktor i medicinsk vetenskap på GIH. I veckan har hon väckt uppmärksamhet med en studie om svenskarnas kondition.
Den har rasat. Materialet är det största i sitt slag, 350 000 vuxna har frivilligt testats och förfallet kan mätas i tiotals procentenheter.
27 procent hade hälsofarligt låg kondition år 1995.
46 procent har det nu.
Att skriva att vi rusar mot avgrunden vore att smickra oss. Vi promenerar flåsande ditåt.
Ekblom Bak spänner ett pulsband om min bröstkorg och reglerar motståndet. Hon ber mig cykla i sex minuter i makligt tempo, allt enligt det världsspridda test som Irma och Per-Olof Åstrand tog fram på 50-talet. Pulsen infogas i en tabell, hänsyn tas till vikt, kön och ålder, och fram kommer siffran 44.
Så jo, det är en klassfråga den här gången också. Ett glödgat svärd som hugger befolkningen itu, som låter några förbereda sig för sjuksängen och andra för Vasaloppet
Den är okej, bedyrar hon, men Charlotte Kalla har 74. Under 32 är hälsovådligt och neråt 28 fixar du inte tio minuters rask gång utan paus. Och det besvärliga med att ligga så lågt, vilket en tredjedel i gruppen gjorde, är inte att du blir en bristfällig yttermittfältare.
– Man har funnit ganska stora samband mellan kondition och hjärt- och kärlsjukdom, depression och typ 2-diabetes. Konditionen är den starkast kopplade variabel vi har till att må eller inte må bra, säger Ekblom Bak.
Mest har konditionen sjunkit för unga, outbildade män på landsbygden. Lindrigast var fallet för memils och marathon-mellanchefer, alltså högutbildade 40-plussare i städerna.
Så jo, det är en klassfråga den här gången också. Ett glödgat svärd som hugger befolkningen itu, som låter några förbereda sig för sjuksängen och andra för Vasaloppet.
Elin Ekblom Bak berättar att tiderna i Lidingöloppet stadigt försämras, oavsett om du mäter vinnarna, mittenskiktet eller lunkarna. Sakta degar vi ihop. Hon skyller på stillasittande jobb. Tv-skärmar och bilar.
– Jag gillar inte skrämselpropaganda, men nu är vi här.
Hon bankar i bordet.
– Kan ni på högsta nivå vakna och göra något?
Hon exemplifierar med införandet av varm skolmat på 60-talet. Regeringen gjorde det obligatoriskt och i ett huj höjdes elevhälsan. Samma sorts drastiska åtgärd är nödvändig nu, för inget tyder på att kurvan automatiskt planar ut.
– Om vi fortsätter såhär når vi bara de som redan är frälsta av motion. Då är det ännu värre om 20 år, säger Elin Ekblom Bak.
Minns ni blomman? Minioraklet i Ronneby? I sken av studien måste hennes ord omvärderas.
Det är ju hon som har visionerna. Vi kan inte få hela befolkningen att cykla Vätternrundan, lika lite som vi kan få dem att spela fotboll på mars. Men vi faller och faller och faller och borde ha som gemensamt mål att bromsa utvecklingen. Det är djärvt nog.
Min dröm om 20 år?
Att idrotten ser likadan ut tror jag.
*Memil: Skällsord för medelålders man som cyklar fort och hänsynslöst.