I medelklassens olidliga baksug
Läs Johan Hakelius krönika
Ni vet, den allra sista slurken när man tömmer badkaret. Den sista virveln, som enligt myten alltid snurrar motsols hos oss, men medsols på andra sidan ekvatorn. Ibland tänker jag mig att jag simmar i den där virveln. Att jag försöker plaska mig uppför vattenväggen, längs en egen färdriktning. Gissa hur bra det går.
Någon frågade mig – fråga mig inte varför – vad det stora intresset för historia beror på. Det skulle förmodligen tryckas i någon liten ruta, lagom som mellanlandning för ögonen på väg från en recension av ”Flickan som lekte med elden” till en intervju med Anna Anka. Det blev inte ett svar som kommer att grävas fram ur Kungliga bibliotekets arkiv för att lusläsas under de kommande seklerna. Men det jag tänkte på var virveln.
Jag tror att det är så här: historieintresset är för många ett sätt att försöka simma uppför vattenväggen. Att försöka hålla huvudet ovanför avloppet.
Det är ju märkligt, detta. Vi lever i en tid som skryter med att vara mer vidsynt och världsvan än någon annan. Vi har rätt att uttrycka och förverkliga oss. Vi får på egen hand bestämma allt från tandkrämssmak till vilket kön vi vill låtsas ha.
Vi vet att tala med lärde på amerikanska och med thailändska bönder på samma amerikanska. Det är vi som aldrig säger hora, neger och bög.
Och ändå känns det så torftigt. Så smalt och slimmat och likadant. Vi bor på en flygplats: alla i praktiska reskläder, ljus könlös inredning, flådig shopping och rökförbud.
Det är här virveln dyker upp. Virvlar får man när allt vatten rör sig åt samma håll, drivet av samma kraft. Precis så har vi ordnat det. En del kallar sig Dressman, andra Reclaim the streets, men inställningen är identisk: omedelbar och billig tillfredsställelse, utan några bindningar.
Politik, kommers, film, litteratur, konst och för det mesta religion. Allt är del av virveln. Ett enda medelklassigt baksug.
Det händer förstås att någon uttrycker något som inte virvlar med. Påven. Horace Engdahl. Nina Björk. Då blir det antingen tyst, eller ett ettrigt fräsande. Så var det med vidsyntheten.
Och historien, då? Tja, den är det annorlunda vi har kvar. En souvenir från tider då alla inte virvlade åt samma håll. En påminnelse om att man kan snurra åt andra håll.
En livväst. Kanske en nödraket.