Träningen stillar oljudet i mitt inre
Något helt ofattbart hemskt har hänt mig. Jag har upptäckt att ett oönskat råd jag fått under många år, från många besvärliga personer, verkligen stämmer.
Jag mår bra av att träna. Jag till och med älskar att träna. Jag är besatt av mitt gym! Jag längtar dit när jag inte är där! När jag är där glömmer jag allt annat!
Det är inte första gången det händer, att jag blir besatt av träning. Jag är en person som regelbundet och plötsligt blir besatt av saker, hobbys, händelser och personer. Till exempel som när jag i höstas blev besatt av tonårssåpan Dawsons Creeks tredje säsong och såg om den sex gånger eller som när jag ville lära ”min ande” att lämna kroppen under sömnen, vilket man skulle träna upp genom hålla sig vaken i 48h eller mer. I två veckor försökte jag men vaknade sedan en morgon och tänkte: ”Vad fan håller jag på med?” Och la ner projektet lika hastigt som det började.
Men den här gången verkar besattheten hålla i. Inte minst för att min nya träningsrutin inte sammanfaller med någon önskan om att bli en annan eller en djup kris i livet som jag försöker stå ut med, eller flytta fokus från.
Om något är det här krisen: att jag mår bra av att träna. Jag tränar utan någon särskild mening och utan ett specifikt mål. Jag gör det för att det underlättar för mig. Visst låter det vidrigt?
Alla år i skolan blev jag underkänd i gympa. När mina kompisar var på fotbollsträning låg jag hemma på rummet och tänkte. När präktiga kuratorer skulle försöka komma på vad mitt problem var landade de ofta i att jag borde röra på mig, eftersom fysisk ansträngning hjälper mot ångest. Att de ens föreslog det tog jag som en förolämpning.
Jag är ju författare. Jag lider. Jag slits mellan självhat och ännu grövre självhat. Jag plågas av existensen och än värre: mitt ego. Jag borde ligga raklång på en divan och röka opium.
Faktum är att jag har gjort precis det, många många gånger. Legat på divaner och tagit mystiska droger för att komma till ro med mig själv, utan något särskilt bestående resultat.
Träningen däremot. Den stillar oljudet i mitt inre. Men att min plåga så drastiskt minskar om jag bara drar ett tungt rep 20 gånger så snabbt jag kan eller om jag gör hundra squats till musik som låter som jag föreställer mig hur det känns att få hjärnan urblåst gör att plågan känns lite löjlig. Typ att människan bara är en banal maskin som måste skötas om.
I fredags var jag på ett pass och tränaren, en stark och uppmuntrande kille som förändrat sitt liv genom att finna Jesus och träning, skrek över musiken när vi gjorde våra burpees:
”Sluta tänk! Tänk inte! Ni kan inte tänka er ur det här! Alla tankar är bara i vägen för att ni ska få det gjort!”
Det går emot allt jag tror på, men på något sjukt sätt har det visat sig att han har rätt. Eller så är det bara så att det finns en tid för att upptäcka allt.
Divanen hjälpte mig förstå hur lite jag vet om det här livet och nästa.
En tränare som skriker att om passet är jobbigt, är det för att livet är jobbigt, hjälper mig förstå att man kan vara tillfreds ändå.