Vilka journalister vill då ta risken att göra Assange sällskap?
Det jag en gång för länge sen skrev om den politiske fången på Belmarshfängelset, Julian Assange, var strunt. Inte osant, men strunt och därmed usel journalistik.
Förklaringen är pinsamt nog att jag inte kunde skilja mellan huvudsak och bisak, en av journalistikens mest elementära grundregler.
Vi tar huvudsaken först. Den 5 april 2010 publicerade Wikileaks en ohygglig film som visade pågående krigsförbrytelser i Irak. En amerikansk helikopterbesättning mördar muntert tio civilpersoner från luften, däribland två barn och två utsända journalister från nyhetsbyrån Reuters. Krigsförbrytarna gratulerar varandra till skickligt skytte efter massakern.
Under de följande två åren förmedlar Wikileaks hundratusentals dokument som visar att helikoptermorden i Bagdad inte på något sätt var en engångshändelse.
Men inte bara Wikileaks publicerade. Man samarbetade nämligen med världsledande press som New York Times, Guardian i Storbritannien, El Paìs i Spanien, Der Spiegel i Tyskland och Le Monde i Frankrike.
Publiciteten var moraliskt och politiskt förödande som kritik mot krigen i Irak och Afghanistan.
Ingen enda avslöjad krigsförbrytare prövades av rättsliga myndigheter. Däremot dömdes en av Wikileaks källor, Chelsea Mannings, till ett hårt fängelsestraff. Och för närvarande hotas den politiske fången Julian Assange av utlämning till USA och en dom på 175 års fängelse för ”spioneri”.
Detta är huvudsaken. Allt annat i historien borde man då bortse från.
Men det är inte så lätt. Ett berg av bisaker som handlar om Julian Assanges personliga svagheter skymmer sikten. Bisaker jämfört med 175 års fängelse förvisso, men skandalöst uppseendeväckande och journalistiskt oemotståndliga bisaker.
År 2010 kom den nyligen världsberömde Julian Assange till Stockholm och togs emot som en rockstjärna. I mer än ett avseende. Under sitt korta besök lyckades Assange dra på sig två anmälningar för våldtäkt och ytterligare anklagelser för sexuellt ofredande. Anklagelserna är, att döma av vad som blivit känt, svårbevisade och skulle knappast ha lett till fällande dom, åtminstone inte i våldtäktsdelen.
Julian Assange är alltså inte gentlemannamässig i sitt förhållande till kvinnor. Därtill har han visat sig vara politisk idiot i mer än ett avseende.
Som när han i juni 2012 smet in på Ecuadors ambassad i London och beviljades politisk asyl och därmed föredrog en fängelsliknande tillvaro på ambassaden i sju år hellre än att utlämnas till rättslig prövning i Sverige. Denna dåraktighet motiverade han med att Sverige skulle utlämna honom till USA, vilket inte hade varit vare sig politiskt eller juridiskt möjligt. Ambassadexilen i London slutade som den förr eller senare måste sluta. Ett regimsskifte i Ecuador ledde till att Assange år 2019 kastades ut på brittisk mark, omedelbart greps och isolerades på Belmarshfängelset. Därmed befann han sig i klorna på det europeiska land som mest av alla går USA:s ärenden.
Den 10 december 2021 beslöt Storbritanniens högsta domstol att utlämna honom till USA. Och där väntar en specialdomstol i Virginia som alltid dömer alla spionerianklagade som skyldiga.
Tillbaks till huvudsaken. Den strid som nu pågår är en återresa femtio år i tiden. 1971 publicerade New York Times de så kallade Pentagonpapperen, dokument som avslöjade lögn och bedrägeri från den amerikanska statsledningen under Vietnamkriget. Källan Daniel Ellsberg hotades med drakoniska straff. Två år senare avslöjade Washington Post Watergateskandalen och Nixonregimen gav sig ut på jakt efter reportrarna Woodward och Bernstein. Anklagelsen mot de amerikanska visselblåsarna och avslöjarna var densamma som riktades mot mig och Peter Bratt i den samtidigt pågående IB-affären i Sverige, nämligen spioneri.
Krigsförbrytare och myglande regeringar anser nämligen alltid att det är spioneri att avslöja krigsförbrytelser och politisk mygel.
På 1970-talet slutade striden lyckligt. Den amerikanska journalistiken segrade politiskt, Nixon och Palme förlorade. Pressfriheten tog ett stort steg framåt.
Därmed framme vid huvudsaken i huvudsaken. Om Julian Assange döms är världen tillbaks i tiden före 1970 när det gäller pressfrihet och vem kan då kritisera Kina? Vilka journalister vill då ta risken att göra Julian Assange sällskap? Det är det skandalen Assange handlar om. Eller borde handla om.
För övrigt anser jag att …
… president Barack Obama såg svagheten i att försöka döma Julian Assange. Han kallade det ”New York Times-problemet”. För om Assange ska i fängelse, vad då med New York Times, Guardian och Le Monde? De publicerade ju Wikileaks material…
…Assange oförskyllt fått för många konspirationsteoretiker på halsen. Det är en björntjänst att beskylla det svenska åklagarväsendet att gå CIA:s ärenden. Eller att förtala de kvinnor som Assange gav sig på.