Han är på korståg mot fantasifoster
Jimmie Åkesson är ordförande i Sverigedemokraterna och besatt av invandrare. De uppfyller hans liv. Varje vaken minut tänker han att personer från främmande länder hotar den rågblonda svenska folkstammen.
På partiets hemsida skriver Åkesson att invandringen ligger på en nivå motsvarande ”fem st nya Rosengård varje år”.
När jag läste den meningen blev jag glad.
Jimmie Åkesson ger det starkaste argument jag hittills sett för att invandringen i stort sett fungerar bra, ja, ypperligt. Är inte livet konstigt?
Blir Rosengård i Malmö fem gånger större varje år? Nej.
Grundas det varje år en ny mellanstor stad där samtliga invånare, mörkhyade, arbetslösa och trångbodda, kastar sten på brandbilar?
Nej, det gör det inte. Men det är intrycket Åkesson vill ge.
Den som tänker efter inser att Jimmie Åkesson berättar något annat. Han målar oavsiktligt upp en bild av ett idylliskt Sverige, dit mängder av invandrare anländer för att bums sippra ut i samhället och börja leva sina liv som alla andra.
Någon blir frisör och kanske får glädjen att putsa Jimmie Åkessons vattenkammade frisyr.
Någon öppnar kemtvätt och tar hand om Jimmie Åkessons konfirmationskostym.
Någon får jobb i kommunen och en annan på fabrik.
Det kommer fem Rosengård till Sverige varje år och vi märker det inte. Fantastiskt! Vilken framgångsrik intergrationspolitik vi har.
Tyvärr far Åkesson med felaktiga siffror. Rosengård har 22 000 invånare. Förra året beviljades 76 240 människor uppehållstillstånd i Sverige, men jag antar att det inte är européerna och amerikanerna som Åkesson varnar för. Det är väl de 44 357 flyktingarna och deras anhöriga.
De utgör två ”Rosengård”, om vi ska räkna som Jimmie Åkesson. De allra flesta sipprar ut i samhället för att leva vanliga liv som du och jag.
Tanken slår mig att allt är ett missförstånd. Jimmie Åkesson lärde sig inte räkna i skolan. Elaka kamrater lurade honom att svartmuskiga farbröder tänkte stjäla hans konfirmationskostym.
Sedan dess är han på korståg mot sina egna fantasifoster.