Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Glöm inte att alla fångar en gång ska släppas ut

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-10

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla som vet någonting om kriminalvård har en längre tid kunnat förutse de senaste två veckornas händelser. Att rymningar från anstalterna, mer eller mindre spektakulära, skulle komma att inträffa allt eftersom klimatet på landets fängelser hårdnade, det var inget man behövde spekulera om. Det låg i sakens natur.

Frågan var bara när. En god gissningar var naturligtvis att det skulle ske på sommaren. Vintern är ingen kul årstid att försöka hålla sig undan på. Spårsnö förskräcker.

I sommarens politiska stiltje stiger oppositionens indignerade tjut mot skyn: Korsfäst, korsfäst! Korsfäst Thomas Bodström! Korsfäst Lena Häll Eriksson! Korsfäst hela regeringen!

Det är fullkomligt onödigt. Rymningssäkra fängelser finns inte och kommer aldrig att finnas. För just dessa rymningar kan regeringen inte lastas. Däremot tycker jag att det politiska etablissemanget, från höger till vänster, socialdemokrater såväl som moderater, kan lastas för att svensk kriminalvård har blivit bakåtsträvande, kontraproduktiv och ställvis inhuman.

Sverige som en gång gick i spetsen för en modern kriminalpolitik med mänskligt ansikte är i dag ett land där klyschor och slentriantänkande gör sig breda i debatten och hårdare kontroller och säkrare bunkrar är de enda svar som ges på frågor som faktiskt gäller människo- och samhällssyn samt en genomtänkt fördelning av resurser.

Framlidne generaldirektören K.J. Lång, under tjugoåtta år chef för Finlands fångvårdsmyndigheter och en förgrundsgestalt i nordisk kriminalpolitik, utsattes på sin tid för oräkneliga klappjakter såväl i press som i politikernas populistiska propaganda var gång något missöde inträffade. Var gång någon beryktad fånge rymde, avvek från en permission eller begick nya brott utanför murarna krävdes hans huvud på ett fat. Hans kriminalpolitik ansågs alldeles för släpphänt.

K.J. Lång förklarade varje gång, med en ängels tålamod och en strävhårstax envishet att en human kriminalvård som bemöter samhällets mest utstötta med respekt är det effektivaste skyddet mot rymningar, fritagningar och förråad kriminalitet.

Alla fångar ska en gång ut i samhället, tjatade han. Ingen blir sittande bakom lås och bom för gott. Kriminalvården måste ständigt syfta till att göra det möjligt för de intagna att återvända till ett socialt liv. Det betyder bland annat att man inte ska kränka, förnedra och skapa nya bitterheter bland människor vars liv man har i sina händer.

K.J. Lång, om någon, hade under sina tjugoåtta år vid fångvårdsväsendets roder lärt sig att det förvisso fanns "hopplösa fall", att återfallsprocenten inom ett visst klientel var hög, att det fanns svårt personlighetsskadade människor vars farlighet inte skulle underskattas. I förekommande fall rekommenderade också han inlåsning, vaksamhet och hård kontroll.

Men även på tal om dessa problemfall vidhöll han principen: Bara ett bemötande inom fångvården som kan skapa positiva band mellan vårdare och intagna, som kan väcka åtminstone en antydan till ömsesidig lojalitet eller rentav en insikt hos den intagne att han har allt att vinna på att avtjäna sitt straff i god ordning, stävjar i det långa loppet rymningar.

Och omvänt, hävdade Lång, ju hårdare bunkrar desto hopplösare människor, desto brutalare utbrytningar.

Under K.J. Lång blev Finland ett fångvårdens mönsterland i Europa, både vad humanitet och effektivitet beträffar.

Lång hade länge Sverige som förebild för sina tankar och sin verksamhet. Han samarbetade intimt med den svenska fångvårdens generaldirektörer.

I dag vänder sig nog K.J. Lång

i sin grav när han ser hur nedkört svensk fängelseväsende är med sina groteska överbeläggningar, sin snålt tilltagna personal, varav de nyast tillkomna är illa utbildade, sina allt svagare ambitioner att vårda, sin förvaringsfilosofi - allt en funktion av att politikerna har lågprioriterat fångvården vid resurstilldelningen.

Thomas Bodströms löfte om ett nytt supersäkert fängelse är naturligtvis bra ifall platsbristen därmed lättar. I sig är det dock inte någon garanti mot rymningar.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln