Tyskland tog hem spelet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-05
LENNART BROMANDER ser en storslagen svensk urpremiär i Stuttgart - efter 224 år
Joseph Martin Kraus
och Johan Henric Kellgrens opera Aeneas i Carthago var tänkt som invigningsföreställning till det nya operahuset i Stockholm 1782, men den tilltänkta primadonnan flydde landet, och man fick ta en annan opera i stället. Kraus fortsatte ändå arbetet och byggde ut materialet tills det blev oerhört omfångsrikt. Men Gustav III blev mördad, både Kraus och Kellgren dog i lungsot, och ett framförande 1799 blev förvanskat. Ett riktigt uruppförande har fått vänta ända tills nu, och då sker det i Stuttgart och inte i Stockholm. Men även nu har oväntad dramatik ställt till det. Den kontrakterade tenoren i Aeneas roll, sydafrikanen Deon van der Walt, blev i vintras ihjälskjuten av sin egen far vid ett gräl om familjens vingård, och strax innan repetitionerna började gick den rastlöst verksamme stjärnregissören Peter Konwitschny in i väggen, så att operachefen själv, Klaus
Zehelein, fick ta över efter Konwitschnys koncept.
Konwitschnys
ande vilar ändå tydligt över uppsättningen, både i analys och scenestetik. Han lyfter fram de emancipatoriska tendenserna i Kellgrens text. Gudarna och deras uppgörelser kring Didos och Aeneas öden spelar stor roll i denna opera, och Konwitschny visar upp dem som löjliga figurer, mer mänskligt felbara än människorna själva - ett praktslagsmål mellan Venus och Juno, livligt understött av Kraus musik utlöser publikjubel. Med gudarnas tillkortakommanden växer männi-skorna som individer, och Dido blir en rent revolutionär gestalt i sin vilja att vara herre över sitt öde. Hon spottar och fräser i stolt trots ända in i döden. Det är både musikaliskt, mänskligt och just som emancipatoriskt uttryck fullkomligt magnifikt!
Martina Serafin gör Dido, och hon är helt vuxen denna stora utmaning. Aeneas är en fegare person, och även om Dominik Wortig har en hyfsad tenor blir han blek vid sidan av en sådan Dido.
Aeneas i Carthago är
Kraus främsta verk och visar hur självständigt han tänkte i sin musik. Han är en gränssprängare, som radikalt sätter den starka känslan i centrum. Musiken jagar fram, så att gränserna mellan recitativ, aria, ensemble och kör suddas ut. Den är oavbrutet spännande och Lothar Zagrosek och Stuttgart-operans kör och orkester gör den all rättvisa. Mycket vackra lyriska episoder kontrasterar, och några stormar och jordbävningar ibland gör att ingen kan slappna av under den långa föreställningen.
Frågan är om inte detta är den bästa opera som skrivits i Sverige, och när den så äntligen kan uppföras ordentligt (inte all musik går dock att få med i en enda föreställning), sker det i Tyskland med Kellgrens text översatt till tyska. I början av det långa förberedelsearbetet sonderades från tyskt håll om det fanns intresse för ett samarbete vid Kungliga Operan i Stockholm. Men det gjorde det inte. Det är inte bara i fotboll Tyskland besegrar Sverige.
Opera
Lennart Bromander