Pahnkes lovsång till pacifismen är aningslös
Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn besvarar kritiken – och får svar direkt av Elina Pahnke
Elina Pahnke beskriver oss som ”krigsivrande daddys girls” med en faiblesse för patriarker. Det är direkt oförskämt att avfärda två medelålders kvinnor som försörjt sig själva längre än Pahnke kunnat läsa, som två flickor som söker pappas bekräftelse och omhändertagande. Men med ålderns rätt och doktorshatten på, tar vi Pahnkes försök till sexistisk härskarteknik som en man. Det är värre med hennes högstämda och aningslösa lovsång till pacifismen. Även den är provocerande ur ett feministiskt perspektiv.
Pacifism är en direkt omoralisk hållning som bara den som aldrig hotats med våld kan tillåta sig. Den som utsätts för våld har en självklar rätt att försvara sig. En kvinna som blir slagen av sin partner har rätt att slå tillbaka för att freda sig själv. Om man omfamnar dessa värderingar på mikroplanet är de giltiga på makroplanet: En individs moral bör vara koherent. Att vända andra kinden till leder inte till att våldet upphör, utan till att den som lägger sig platt utplånas. Detta är vad som väntar det ukrainska folket om de följer Pahnkes poetiska råd att utöva ickevåld.
Vi undrar om det inte i själva verket är Pahnke som likt ett barn ägnar sig åt magiskt tänkande: medelst gudomligt ingripande ska aggressionen i öst plötsligt upphöra. Så kommer inte att ske. Handling krävs. Solidaritet krävs. Detta vet folket i Ukraina och det förstår de allra flesta vuxna människor i Sverige. Passivitet ökar det ukrainska folket lidande.
Nu är inte tid för rosa flickrumsdrömmar om pacifism.
Ann Heberlein, TD
Anna-Karin Wyndhamn, FD
SVAR DIREKT Så talar de som aldrig själva hotats av våldet
Om Anna-Karin Wyndham och Ann Heberlein inte kommer längre än så här i sitt resonemang när de tar på sig stora doktorshatten så betackar jag mig.
Jag behöver inte era högskolepoäng för att informera om att det är just ur våldets erfarenhet som den antimilitaristiska rörelsen är sprungen. Från människor som vet att det inte finns någonting sådant som ett ädelt krig. Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn talar om mina rosa flickrumsdrömmar, och fortsätter sedan fantisera om den perfekta prinsen, i någon sorts parallell verklighet där ökad militarisering inte bara är ett täckord för att fler människor kommer att skjutas ihjäl.
Om de vill att jag ska vara koherent så låt mig använda mig av samma exempel som doktorerna.
En kvinna som blir slagen av sin man har rätt att försvara sig, säger de. Gott så – men hade de promenerat förbi misshandeln och kastat in en kniv? Eller hade de, precis som jag, insett att kvinnan nu befinner sig i betydligt större fara än innan?
Och om kvinnan nu inte slår tillbaka, utan i stället försöker hitta andra vägar ut ur våldet, om det visar sig att det hon behöver inte först och främst är en kniv, utan låt säga en bostad, menar Anna-Karin Wyndham och Ann Heberlein då på fullaste allvar att hon lägger sig platt, att vi ska avfärda henne som en verklighetsfrånvänd poet?
Det är en dystopisk värld som Anna-Karin Wyndham och Ann Heberlein beskriver – där den som inte glatt hejar på mördandet betraktas som handlingsförlamad och passiv. Så talar bara de som aldrig själva hotats av våldet.
Elina Pahnke