Därför säger #metoo-männen inte förlåt
Tänk om någon av dem skulle våga vända patriarkatet ryggen
Jag lyssnade på Nordegren & Epstein i P1 häromveckan och kom att tänka på en intervju från 2015 med Amber Rose, i det amerikanska radioprogrammet The breakfast club.
Nordegren och Kattis Ahlström, som vikarierade för Epstein, diskuterade som alla andra Persona non grata, SVT:s film om hur Soran Ismails liv har varit efter att han blev anmäld men inte dömd för våldtäkt och sexuellt ofredande.
Till programmet var Elsa Kugelberg inbjuden, som hade skrivit intressant om filmen i DN. Inbjuden var också Jorun Collin, projektledare för filmen, och Elisabeth Gerle, etikprofessor och teolog. Framemot slutet av programmet kom frågan om förlåtelse upp. Hur hänger #metoo och förlåtelse ihop, frågade programledaren.
Då plötsligt mindes jag intervjun med modellen och aktivisten Amber Rose, som växte upp i fattigdom och tidigare jobbade som strippa men blev känd över hela världen som Kanye Wests flickvän med det rakade, blonderade håret. Efter separationen från West lyckades hon tack vare sociala medier bygga sig en egen karriär och gifte sig senare med den gängliga rapparen Wiz Khalifa.
Hur förlåter man någon som inte ber om ursäkt?
Men Khalifa var inte klar med rap-stjärnelivet och var notoriskt otrogen, tills Rose fick nog och begärde skilsmässa. Några månader efter den mediebevakade separationen, där Khalifa flera gånger attackerat och slutshameat Rose online, blev Rose intervjuad om sitt nya liv som singel i radio. ”Wiz är rappare,” påminde programledaren Charlamagne tha God om, ”och rappare är otrogna! Du borde ge honom några frikort.”
”Jo, men tänk om frikorten är slut,” svarade Rose. ”Du måste förlåta honom,” insisterade programledaren och Rose svarade lugnt: ”Jag har förlåtit honom. Men han kom aldrig hem. Jag väntade. Jag har väntat. Men han kom aldrig tillbaka hem.”
När Nordegren lyfte frågan om förlåtelse och #metoo i P1 såg jag Amber Rose, rakryggad och lugn, framför mig, öga mot öga med det dilemma många kvinnor ställts inför. Hur förlåter man någon som inte ber om ursäkt?
Sveken Rose blivit utsatt för var inte alls samma som brotten som diskuterades
i P1, men att ge en förlåtelse som inte efterfrågas ställer höga krav på den som drabbats av orätt, vilken orätt det än gäller. Inte bara hade Khalifa inte bett om ursäkt, han var inte ens intresserad av hennes nåd. Samtidigt hetsade programledarna henne att förlåta någon som inte ens verkade tycka att han gjort fel.
Kvinnor som inte förlåter riskerar att framstå som bittra eller irrationella trots att ursäkten, särskilt under #metoo, uteblivit eller låtit oärlig. Komikern håller inte med om att det finns något som måste förlåtas. Journalisten tycker att han mest har dålig timing med sin humor. Programledaren minns inte vad han gjort och det gamla justitierådet tycker att det är han som kränkts. Många av de kända männen i Hollywood ber, till skillnad från de svenska, om ursäkt men ursäkterna är kantiga och undviker att bekräfta kvinnornas vittnesmål utan att för den sakens skull fullständigt göra ner dem, eftersom det skulle förvärra krisen.
Att ta emot en genomtänkt och öppen ursäkt är välgörande, det vet alla. Att säga förlåt är däremot svårare, menar författaren och feministiska aktivisten V, tidigare känd som Eve Ensler. Att säga förlåt är en process, med potential att förändra både den som ber om förlåtelse och den som blir tillfrågad.
V är framför allt känd för att ha skrivit den feministiska klassikern Vaginamonologerna, från 1996. I hela sitt yrkesverksamma liv har V arbetat mot mäns våld mot kvinnor och i höstas kom hennes bok Förlåt på svenska.
Det är en bok skriven med hennes pappas röst, i vilken han vänder sig till V och ber om förlåt. Som litet barn utsattes hon för sexuella övergrepp av honom och när han slutade våldta henne började han i stället slå henne. V har beskrivit hur hon ofta på väg till sin brevlåda fantiserade om att i den väntade ett brev från pappan, där han erkände vad han gjort.
Ett svepande ”Jag vet att jag har behandlat dig illa” eller ”Förlåt för att jag var våldsam” räcker inte
När han varit död i 30 år förstod hon till sist att hon väntade förgäves. Samtidigt kunde hon inte försonas och gå vidare, och bestämde sig därför att skriva ursäkten från sin pappa till sig själv.
En ursäkt, menar V som även föreläser om förlåtelsens radikala potential, består av fyra steg. Det första steget är viljan att verkligen rannsaka och undersöka sig själv. Vad gjorde det möjligt för mig, som förövare, att göra det jag gjort? I det här första steget måste man ärligt undersöka vad i livet som gjort att man handlar som man gör. Är det olöst trauma i barndomen, missbruk eller narcissism?
Andra steget är att noggrant återberätta för offret vad man har gjort. Man ska både redogöra för handlingar och motiv. Ett svepande ”Jag vet att jag har behandlat dig illa” eller ”Förlåt för att jag var våldsam” räcker inte, utan man ska gå igenom händelserna steg för steg. Har man blivit kränkt eller dåligt behandlad undrar man varför, menar V. Genom att förövaren tydligt redogör får offret svar på den frågan.
Steg nummer tre är att förövaren öppnar sitt hjärta och verkligen känner det som offret kände. Skräcken, rädslan. Sveket och maktlösheten.
Det fjärde och avslutande steget är att ta ansvar och gottgöra, i den mån det är önskvärt. En sådan gottgörelse är till exempel att, genom ursäktens uppriktiga självrannsakan, förändra sitt beteende för gott.
Att verkligen be om förlåtelse och ta ansvar för sina handlingar är alltså ett grundligt jobb som innebär stort obehag. Till och med att erkänna små, vardagliga felaktigheter kan ju vara svårt. Varför skulle man vilja genomgå det här?
För att bli fri, menar V. Hennes övertygelse är att ingen som begår våldshandlingar är fri från det våldet, utan hen bär det med sig och förgiftas av det. Ursäkten befriar inte bara den som blivit sårad, utan också den som sårat. Själv menar hon att sedan hon fick den grundliga och uppriktiga ursäkten från sin döde far, kunde hon släppa hatet som konsumerat henne så länge.
Även om det är befriande att motta en ursäkt är ingen skyldig att förlåta, som Charlamagne tha God insinuerade till Amber Rose. Man kan bara be om förlåtelse, inte kräva den, som Elisabeth Gerle påpekade i Nordegren & Epstein. Man kan inte heller tvinga någon att visa innerlig ånger. Vad skulle krävas för att en man anklagad för sexuellt våld offentligt skulle ta ansvar för sina handlingar utan att förminska händelserna, undrar man ju efter att flera år av anklagelser gång på gång viftas bort.
V menar att när hon besattes av sin dödas pappas röst förklarade han för sin dotter att en man som erkänner sina våldshandlingar sviker andra män, och därmed den patriarkala struktur som han drar nytta av.
För om en man medger att han visst vet vad som är rätt och fel i världen utmanar han idén om att patriarkatet inte känner till och utnyttjar sin makt. Då blir plötsligt tusentals förövare ansvariga för sina handlingar.
Tänk om någon av alla de anklagade under #metoo offentligt bad om förlåtelse och erkände att han medvetet behandlat någon illa. Utan att förminska, relativisera eller bortförklara. Det hade öppnat för många män att gå samma väg och det hade varit en betydande handling av solidaritet, med kvinnor.