En wokekultur som varit vaken för länge
Modemakthavarna Diet Prada har gått från insiktsfulla till gnälliga
Instagramkontot Diet Prada har med sina 2,5 miljoner följare blivit en av modevärldens stora makthavare. Men vad som började som en rakryggad plattform med gedigna insikter om modets historia och framtid har reducerats till ett fågelbadsdjupt gnällforum; en wokekultur som varit vaken för länge, sönderfestad på tjack och Viagra.
I år har kontot – egentligen de amerikanska branschrävarna Tony Liu och Lindsey Schuyler – hunnit rasa mot tre vita brudar som gjort ett mahjong-spel. Man har även raljerat över den georgiske designern Demna Gvasalia, för att denne baserat en kollektion på de färgkanoner som Kina använde mot Hong Kongs civilbefolkning sommaren 2019.
Okänsligt tycker Diet Prada, som uppenbarligen anser att blott kinesiska kulturutövare bör visualisera det förtryck som supermakten bedriver, om de nu inte bodde i en diktatur alltså. Att Demna Gvasalia är uppväxt i det sovjetstyrda Georgien och har en del erfarenhet av att leva under repression hör visst inte till saken. Men mode handlar inte om autenticitet. Det handlar om artificialitet. Ett frikort från våra valkiga kroppar.
Som när den belgiske designern Dries Van Noten 2012 klampade rätt in på Victoria and Albert Museum och snattade japanska, koreanska och kinesiska mönster och placerade dem på vita modeller. Eller som när John Galliano ”inspirerades” av Puccinis opera Madame Butterfly, om en soldat som gifter sig med en geisha, för Diors couturekollektion våren 2007. Exotifierande – japp. Men också definierande konst.
Förra veckan, när Diet Prada vevade loss mot en rasistisk men marginell musikalfilm och samtidigt avfärdade dess inspirationskälla – Carl Douglas discosingel Kung Fu Fighting – som ”problematisk”, ity den bygger på en ”asiatisk” melodislinga, gick tankeverksamheten åter på grund.
Kung Fu Fighting, utgiven 1974, framförs av en svart man från Kingston, Jamaica och skrevs av producenten Biddu Appaiah, uppväxt i Bangalore, Indien, känd bara som Biddu. I tonåren kom han att fascineras av den rock’n’roll som spelades på den srilankesiska stationen Radio Ceylon. Han startade senare Indiens första engelskspråkiga rockband.
Under sin karriär gjorde Biddu bland annat hits åt den japanska popstjärnan Akina Nakamori, liksom kinesiska Samantha Lam. På sitt sista album, Diamond Sutra från 2004, återvände Biddu till födelselandets sanskrit. Att reducera hans verk till något slags porrversion av ”asiatisk kultur” låter sig inte göras.
Sådant bekymrar inte Diet Prada. Istället gräver de sig djupare, rätt ned i hålet. Men i ett potentiellt framtida globalt övervakningssamhälle kontrollerat av Kinas kommunistparti är det skönt att veta att de knappast lär få problem med avlöningen.