Podcastkingarna vet inget om dragqueens
Den som på allvar intresserar sig för dragkulturens inflytande ska leta på helt andra ställen
Det är fascinerande att leva i en konsensuskultur.
Särskilt när den plötsligt bestämmer att Andrew Tate, eller vad veckans affischpojke heter när detta publiceras, är en intressant person.
1985 bilade dina päron till Ullevi för att se Springsteen. 2023 glor de i stället på valfri högerreaktionär livepodd tillsammans med Sveriges samlade kulturintelligentia.
Den förflyttningen har inte skett av en slump. Makthavarna i den babblande klassen har bestämt att högerhänta podcastkingar och tik-tok-pojkar har något alldeles visst att säga. Och vill grabbarna snacka – till exempel – dragqueens, ja då ska vi snacka dragqueens.
Som motgift till den tidsanda som säger att etablerad ordning måste följas läser jag slutligen den amerikanska författaren Sarah Schulmans biografi Let the record show: A political history of ACT UP New York, 1987–1993, om de aids-aktivister som i skarven mellan åttiotal och nittiotal nitade bland annat den katolska kyrkan och läkemedelsindustrin.
ACT UP grundades ur Reagan-administrationens överlagda ointresse för ”bögpesten”, en sjukdom som i majoritetens ögon mest bidrog med naturlig selektion bland fattiga fruktkakor. ACT UP vägrade att acceptera andras problemformuleringar. Segrarna blev enorma.
Schulmans hemläxa är uppenbar: De 700 sidorna i Let the record show illustrerar vad som händer den som, snarare än att ständigt reagera, i stället agerar.
Under samma period bildades teaterkollektivet Blacklips performance cult. Medlemmarna var queers och drags; teaterapor och nattsuddare. Blacklips vilade mot den åtråvärda kulturkanon som utmejslats under ett halvt sekel på amerikanska regnbågsbarer: Jean Genet, Candy Darling, Greta Garbo, Leigh Bowery. Varje måndag spelade de på Pyramid Club i New York, samtidigt som pesten drog förbi utanför fönstret.
Den som på allvar intresserar sig för dragkulturens enorma inflytande på samtiden kan med fördel börja i musikantologin Blacklips Bar: Androgyns and deviants — industrial romance for bruised and battered angels, 1992–1995, som släpps på samtliga streamingtjänster om ett par veckor.
Där hörs bland annat Anohni Hegarty, under namnet Fiona Blue, sjunga en tidig version av Rapture, en låt som år senare skulle inkluderas på Antony & The Johnsons debutalbum.
Inspelningen är tunn och tung som ett ösregn:
Oh, my friends
I've watched them falling
Falling softly to the ground.
Trettio år senare vill kulturkonservativa it-boys fortfarande skydda barnen från läbbiga drags, förstås utan att intressera sig för ens ett kommatecken om den kultur de är stöpta ur. Deras omsorg har helt andra orsaker.