Trump 2.0 är mycket starkare än Trump 1.0
Nu kan vi kasta bort fyra decennier av akademisk forskning om högerextremism
Den mest auktoritära och rasistiska kampanjen under min livstid har just lett till en återkomst för Donald Trump till Vita huset. Det var till och med den republikanska presidentvalskampanj som hade störst folkligt stöd sedan 1988. Vi kan därmed kasta bort fyra decennier av akademisk forskning om högerextrem politik, som självsäkert har hävdat att öppet rasistiska, högerextrema partier inte kan vinna val.
Även om det är för tidigt att säkert hitta förklaringar till Trumps chockerande stora seger vet jag en sak: Trump 2.0 kommer inte att vara likadan som Trump 1.0. När Trump återvänder till Vita huset den 20 januari 2025 kommer han att ta med sig sitt eget folk, ha en tydlig plan och inte möta något internt motstånd.
När Trump vann 2016 var han i stort sett ett enmansband. Förutom sin närmaste familj hade han inga mäktiga personer och organisationer som var lojala med honom. Han var därför beroende av det republikanska partiets infrastruktur och av etablerade konservativa organisationer som Heritage Foundation. Hans första fyra år vid makten bör därför ses som en sorts koalitionsregering mellan Trump och det republikanska etablissemanget, personifierat av Mitch McConnell som då var mäktig majoritetsledare i senaten. Den koalitionen var främst framgångsrik i frågor som de två lägren delade syn på – i synnerhet lägre skatter, avregleringar och domarutnämningar – men mindre så i frågor som bara Trump brann för, som ”The wall” (muren mot Mexiko) och ”the muslim ban”.
Den här gången har Trump en betydligt starkare position. Det finns få tunga motvikter kvar inom såväl den amerikanska högern som i det bredare politiska systemet i USA. Det republikanska partiet kontrollerar redan Högsta domstolen och har återtagit senaten. Resultatet för representanthuset är i skrivande stund inte klart men med tanke på storleken på Trumps seger är det troligt att det förblir i Republikanernas händer. Och den här gången har han en blint lojal vicepresident.
Trump har också fullständig kontroll över det republikanska partiet. Efter att Ron DeSantis misslyckades med sin utmaning i mellanårsvalet för bara två år sedan, har oppositionen mot Trump i stort sett försvunnit. Kritiker som Liz Cheney har ersatts av trogna trumpister, medan utmanare som DeSantis och Nikki Haley har kysst Trumps ring igen. McConnell är bokstavligen en skugga av sig själv, plågad av hälsoproblem och oförmögen att motsätta sig Trump ens inom sin egen senatsfraktion. Senatens nya majoritetsledare kommer utan tvekan att vara en Trump-anhängare, precis som den nuvarande majoritetsledaren i representanthuset, Steve Scalise.
… inte minst, den här gången har Trump en plan
Samtidigt har den bredare ”konservativa” infrastrukturen förändrats i grunden. De flesta organisationer har inte bara radikaliserats, utan de har också fått sällskap av en mängd nya, välfinansierade pro-Trump-organisationer, ofta grundade och drivna av före detta medlemmar av Trump-administrationen. Även om Heritage Foundation kan komma att spela en mindre roll i Trumps övergångsteam den här gången, har stiftelsen under sin nya ordförande Kevin Roberts blivit klart högerextrem och pro-Trump. Dessutom kommer den att konkurrera med nya pro-Trump-grupper som America First Policy, som i huvudsak finansieras av oljepengar från Texas. När det gäller personal på mellan- och låg nivå inom både administrationen och byråkratin så har den nya administrationen tillgång till en stor pool av unga amerikaner, väl insatta i högerextrem ideologi och lojala mot Trump genom organisationer som Turning Point USA.
Och inte minst, den här gången har Trump en plan. Även om han under kampanjen tog avstånd från Project 2025 – det är troligt att han aldrig ens läst den långa rapporten – är de flesta av de som förväntas få nyckelpositioner i hans nya administration nära knutna till projektet, och Trump har själv gett sitt stöd de flesta av de viktigaste riktlinjerna. Förutom de vanliga högeridéerna, som avregleringar och lägre skatter, ingår Schedule F, en policy som skulle innebära ett försvagat rättsligt skydd för tiotusentals byråkrater så att de kan avskedas ”efter gottfinnande”. Trump införde detta under de sista dagarna av sin första regeringsperiod och han har lovat att återinföra det på sin första dag tillbaka i ämbetet. Med kombinationen av Schedule F och en armé av unga lojalister skulle Trump äntligen kunna omvandla den ”djupa staten” till en helt lojal, om än möjligen mycket mindre och därmed mindre effektiv, apparat.
Betyder detta att Trump kommer att förstöra den amerikanska demokratin, precis som hans ”vän” Viktor Orbán gjort i Ungern? Det är osannolikt. Inte för att amerikaner är mer demokratiskt sinnade än ungrare – ett tveksamt antagande – utan för att USA:s politiska system är mycket mer komplext än det ungerska. Det amerikanska systemet, som till stor del skapats för att förhindra tyranni, är extremt intrikat och svårrubbat. Det viktigaste är att det är nästan omöjligt att ändra konstitutionen, vilket har varit kärnan i Orbáns omvandling av Ungern. Trump kan ändå avsevärt försvaga den liberala demokratin, men med hjälp av svagare instrument (som exekutiva order) och under betydande juridiskt motstånd (även om det förmodligen skulle komma mindre från Högsta domstolen och mer från delstats- och lokala domstolar).
… valet om fyra år kanske fortfarande är fritt, men det kommer inte längre att vara rättvist
Detta är säkert en tröst för de många vita akademikermän i blå delstater som i oproportionerligt stor utsträckning står för nyheter och åsikter i amerikanska medier, men inte för oss i delstater som styrs av Trumps parti. Framför allt kommer det inte att trösta de miljontals redan marginaliserade amerikanerna, från hbtqi+-personer till färgade och kvinnor. Även om extremhögerns planer på massdeportationer eller ett federalt abortförbud kanske inte blir verkliga – eller åtminstone inte i den utsträckning som dess mest fanatiska anhängare hoppas – kommer dessa grupper att möta en än mer fientlig stat, samtidigt som skyddet från ett allt mer ifrågasatt rättsväsende och medier blir svagare. De kan hoppas på en demokratisk seger 2028 men det kommer att bli svårare än 2020, eftersom valet om fyra år kanske fortfarande är fritt, men det kommer inte längre att vara rättvist.
Övers. Anna Andersson
Fotnot: Denna text har även publicerats i The Guardian.
Café Bambino: Sadistiska bögar, feministiska incels och tjejer som inte kan ta ett nej
Sadistiska bögar, feministiska incels och tjejer som inte kan ta ett nej