S har inget att lära av Victor Orbáns favorit
Socialdemokratin måste läsa Nils Karleby igen och försvara individens frihet
Den socialdemokratiske ideologen och publicisten Nils Karleby skrev att det finns två andliga motsatser i det europeiska kulturlivet: frihet och auktoritet. Han dog i tuberkulos 1926, samma år som hans bok Socialismen inför verkligheten publicerades. Karleby är en gigant inom den svenska socialdemokratins idéhistoria. När Ingvar Carlsson inställde sig för anställningsintervju hos Tage Erlander fick han bara en fråga: ”Hur pass väl kan Carlsson sin Karleby?”
Jag återvänder till Socialismen inför verkligheten efter att ha läst Payam Moulas debattartikel i Expressen Kultur (7 feb) och undrar: var är Karlebys frihetslängtan?
Karleby skrev att auktoriteten är medeltidens väsen. Auktoriteten hör till en tid då människan var förutbestämd att leva ungefär samma liv som sina förfäder – som när arbetare förblev arbetare i generation efter generation.
Nutidens väsen, skrev Karleby, är friheten. Det är socialdemokratins uppgift att fullfölja den europeiska frihetsrörelsen från den franska revolutionen och införa lika rätt och frihet inför staten och det samhälleliga livet – att bryta med den sociala determinismen och bistå varje människa i att utvecklas ”enligt eget väsens egenart”.
Redaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden angriper den individualistiska frihet som Karleby omfamnade och de individuella rättigheter som vi idag förknippar med ett fritt samhälle. Moula beklagar ”den liberala människosynen”. Han ansluter sig till en auktoritär idésfär där individens intressen underställs gruppens.
Moula tar stöd i den konservative tänkaren Patrick Deneen. Han upprepar Deneens argument att den liberala individualismen bryter ned kulturen och berövar människan mening och tillhörighet. I stället ska arbetarrörelsen främja gemenskap och tradition, alltså just det som håller människan fången i förutbestämda mönster.
I den av Deneens böcker som Moula hänvisar till argumenterar den konservative tänkaren mot individens frigörelse från social determinism. Han vill att människan ska vara mer fast förankrad i lokala sammanhang, så att det blir svårare för henne att gå sin egen väg i livet. Deneen söker ett frihetsbegrepp ”som är förenligt med auktoritet”. Riktig frihet, menar han, är inte att få välja fritt utan att välja det goda i livet – det ”goda” enligt Deneen, förstås.
Deneen ger sitt stöd till auktoriteten, frihetens andliga motsats. Moula följer efter. Arbetarrörelsen är ideologiskt vilsen, skriver han. Den har ”anammat den liberala synen på människan”, vilket har fått rörelsen att bryta ned gemenskaper i stället för att främja det goda samhället. Det ”goda” enligt vem?
När Deneens bok översattes till ungerska bjöds han in av Viktor Orbán för ett personligt möte. Framför kamerablixtarna skakade de två hand på att framtiden vilar på ”nationella och familjevärderingar snarare än på liberalism”. Det är i ljuset av detta man bör läsa Moulas pitch på Twitter för sin artikel, nämligen att den moderna liberalismen är en ”sjukdom” som ”har spridit sig som en cancer” och ”ska utrotas”.
Karleby var inte liberal. Det finns ingen principiell motsättning mellan arbetarrörelsen och liberalismen, skrev han, men socialdemokratin behöver ta vid där liberalismen upphör. Han blickade framåt och uppåt mot friheten för att fortsätta liberalismens kamp för människans frigörelse – inte ersätta den med något annat.
Enligt Karleby är det socialdemokratins uppgift att understödja människans delaktighet i samhällslivet. Individen ska främjas, inte hämmas. Socialdemokrater borde förverkliga Karlebys budskap genom att befria människan från de band som låser henne till förutbestämda sociala strukturer. Gör det möjligt för varje enskild individ att delta i samhällslivet på sina egna villkor. Hjälp människan att bryta sig loss från påtvingade gemenskaper – ge henne makt över sitt eget liv.
Denna karlebyska frihetslängtan, auktoritetens andliga motsats, borde socialdemokrater göra till sin egen. Vägen till framtiden går genom individen.
Jesper Ahlin Marceta är fil dr och forskare i filosofi