Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Profeten som ångrade sig

Nolans ”Oppenheimer” är en perfekt saga för vår tid

”Oppenheimer är optimerad för tolkningar och paralleller till samtiden. AI, fake news, paranoia, krigshets, allt finns här för den som vill ha en spegel eller krok att haka fast något i”, skriver Karin Pettersson

Prometheus, säger myten, stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff naglade Zeus fast honom på en klippa och skickade en örn att varje dag hacka ut hans lever, som nästa dag växte tillbaka.

Fysikern J. Robert Oppenheimer spelade en central roll i två avgörande skeenden i samtidshistorien. Först när han ledde arbetet med att färdigställa atombomben åt USA, i en kapplöpning med Nazityskland. När bomben var klar hade dock Hitler tagit sitt liv och tyskarna kapitulerat. I stället släpptes elden över Hiroshima den 6 augusti 1945 och tre dagar senare över Nagasaki. Världen skulle aldrig bli densamma.

Några år senare blev Oppenheimer, då världens mest uppburna vetenskapsman, offer i en politisk skenprocess. Under förödmjukande former pekades han ut som ett säkerhetshot under McCarthy-erans mest paranoida år.

Nolan är inte intresserad av psykologi, hans män är visserligen modernt sårbara, men stannar vid att vara arketyper som ställs inför prövningar eller slits mellan ljus och mörker.

Christopher Nolans nya film ”Oppenheimer” lutar sig tungt mot den prisbelönta biografin ”American Prometheus”, av Kai Bird och Martin Sherwin. Bokens titel är stark, men delvis missvisande. Det var inte för att han använde sin kunskap som Oppenheimer straffades, tvärtom var det för att han börjat tvivla på sin gärning.

Nolan är en av samtidens mest framgångsrika regissörer och lyckas göra filmer som älskas av både kritiker och publik. Han intresserar sig för ämnen som tid, minne och sanning och bygger komplicerade och mörka världar befolkade av begåvade, men trasiga män. De söker hämnd eller förlåtelse och förlorar sig ofta i berättelsens irrgångar och labyrinter. Hittills har hans smarta blockbusters, som ”Batman”-trilogin, ”Tenet”, ”Inception” och ”Interstellar” dragit in fem miljarder dollar.

Oppenheimer är ett perfekt val för Nolan. Det är en historia som utspelar sig i en tid när huvudrollerna naturligt spelades av män och hjälten försöker rädda en trasig värld. Nolan är inte intresserad av psykologi, hans män är visserligen modernt sårbara, men stannar vid att vara arketyper som ställs inför prövningar eller slits mellan ljus och mörker. Så också i Oppenheimer, där Cillian Murphy gör Oppenheimer till en arrogant profet, magnetisk och plågad. Robert Downey Jr är mästerlig i rollen som Oppenheimers nemesis Lewis Strauss och filmen lyckas kombinera thrillerns spänning med kammarspelets nerv. När bomben väl sprängs är det svårt att inte tolka det som en utdragen manlig orgasm, en enkel men väl vald metafor av Nolan och skickligt genomförd.


Filmen dras ner av skildringen av Jean Tatlock, som i Bird och Sherwins biografi beskrivs som en central person i Oppenheimers liv, en ideologiskt skolad kommunist som fick Oppenheimer att engagera sig politiskt och var hans första stora kärlek. I filmen, där hon spelas av Florence Pugh, reduceras hon till att i avklätt tillstånd storögt be Oppenheimer översätta ödesmättade verser från sanskrit. Det är plågsamt.

I boken ”American Prometheus” skildras Oppenheimer som en briljant, fåfäng och moraliskt undflyende person, som författarna till slut ändå till fullo, liksom Nolan i filmen, ställer sig bakom. En överenskommelse sluts med läsaren/biobesökaren: Oppenheimer var ett geni som inte hade något val. Utan honom ingen atombomb, ändå var han inte ansvarig för det som skedde. Nolan framställer dilemmat som en gåta, omöjlig att besvara.

Trots de imponerande ambitionerna är det ändå något som saknas i både biografin och filmen och berättelsernas begränsande fokus på individen.

Med Oppenheimer tangerar Nolan en av 1900-talets centrala frågor, krocken mellan vetenskapens ljus och dess potential för förstörelse. Tematiskt överlappar filmen med en av de senaste årens bästa böcker, Benjamin Labatuts mästerliga ”En fruktansvärd grönska”. Labatut skildrar modernitetens nära förhållande till undergången som ett vansinne som kollektivt förträngs. Här finns Oppenheimers vetenskapsbröder, de kvantfysiker som står för de matematiska och fysiska genombrott, som är bombens förutsättning. Men där Labatut beskriver människans relation till vetenskapen som en mörk patologi, behandlar Nolan frågorna enklare, som en fråga om moral och individuella val.


När bomben väl var framställd och massmordet var ett faktum ägnade Oppenheimer sitt liv åt att försöka övertyga politikerna att begränsa användandet av hans skapelse. I biografin skildras hur Oppenheimer med den briljanta människans särskilda arrogans tror att han med rationella argument ska kunna påverka politikerna. Oppenheimer vill, inspirerad av den danske fysikern Niels Bohr, se internationella regler som begränsar användandet av atombomben. Men på andra sidan förhandlingsbordet finns inte bara kortsiktiga politiker och rädslan för kommunismen, utan också vapenindustrin, arm i arm med paranoian. Oppenheimers idealism och kunskap blir farlig, han måste förgöras. I filmen skildras också hur Oppenheimer i nästa cykel av historien får upprättelse, eller om han helt enkelt har blivit en symbol, ett maktens verktyg.

Oppenheimer är optimerad för tolkningar och paralleller till samtiden. AI, fake news, paranoia, krigshets, allt finns här för den som vill ha en spegel eller krok att haka fast något i. Trots de imponerande ambitionerna är det ändå något som saknas i både biografin och filmen och berättelsernas begränsande fokus på individen. Som om de dilemman som upplysningen ställer oss inför skulle kunna lösas av en enda person, som om politiken och makten skulle kunna övervinnas med rättfärdighet och vilja. På så sätt blir Oppenheimer bara skenbart en kritik av moderniteten dilemman, och i stället en del i dess mytbygge.


I berättelsen om Prometheus glöms det ofta bort att det inte bara var elden han stal för att ge till människan, utan att han också tog konsten från Pallas Athena. Det intressanta i en saga är inte alltid bara vad som berättas, utan också vad som väljs bort.