En fest för gudar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-04
CLAES WAHLIN om en mästerlig barockopera
Äntligen har Jean-Philippe Rameau fått ett värdigt sceniskt uppförande på en svensk operascen. Vad man på kontinenten har jublat över i ett par decennier kan man nu beskåda, avnjuta och låta sig hänföras av på Drottningholmsteatern.
Den konstnärliga trojkan Christoph Rousset (dirigent), Pierre Audi (regi) och Patrick Kinmoth (scenografi), från samma teaters båda Händel-produktioner (Tamerlano och Alcina), presenterar än en gång en uppsättning av högsta klass. Här samverkar det sceniska, musikaliska och visuella, inte minst tack vare Amir Hosseinpours läckra koreografi - modern men med en berättande gestik och fingerkoreografi som refererar till orientalisk dans.
Med Zoroastre (1756, en omarbetning av 1749 års version) tog Rameau ännu ett musikhistorisk kliv, inte bara med hans berömda praktiserande av sina teorier om generalbasen och klangkroppen, utan med upplösandet av gränserna mellan operans olika enheter. Librettisten de Cahusac hade däri stor del; dansavsnitten får föra handlingen framåt, recitativen glider omärkligt över i arior eller arietter och naturligtvis vimlar det av berättande detaljer i orkesterdiket.
Titelpersonen Zoroastre är alltså densamme som Sarastro (Trollflöjten) eller Zarathustra, den vise magikern med persiska rötter, kanske i dag mest bekant genom Nietzsches Så talade Zarathustra. Men den tyske filosofen skulle nog rasa mer än vanligt åt denna Zarathustra in love, eftersom det inte är världens inrättning som står på spel, utan Zoroastres älskade Amélite som är föremålet i kampen mot den onde Abramane och hans mörksens anhängare.
Regin tar fasta på denna mekaniska dialektik. Vitt och ljust hos de goda, svart och mörkt hos de onda. Symmetrin härskar kring Zoroastre, medan oordning präglar Abramanes sammansvärjning. Lika tydligt som elegant blir detta i tredje aktens vackra äktenskapsbalett, ljusa och milda toner och färger koreograferas geometriskt som vore de skapade av en himmelsk arkitekt. När sedan den vidunderliga fjärde akten (inte bara operans starkaste akt, utan även en av operalitteraturens) tar vid virvlar Abramanes och hans demoner på gränsen till att dras ned i mörka underjorden.
Sjunger som gudar gör de dock allihopa. Anders J Dahlins Zoroastre ges en tät och lätt tenor, Evgueniy Alexievs Abramane har rätta svärtan, Sine Bundgaards ljuvliga Amélite, full av mjuka toner, tävlar vackert med Érinice, Abramanes förtrogna, som sjungs av en av de riktigt stora barocksopranerna, Anna Maria Panzarella. Stark och samlad är hon här den främsta bland likar. Bland de senare måste också Lars Arvidsons utmärkta dubbelprestation som Zopire respektive La Vengeance (Hämnden) nämnas, liksom Gérard Théurel, som också gör två roller, Oromasès och Ariman, eller Ditte Andersens Céphie och Markus Schwartz Narbanor. Christophe Rousset, barockdirigent av världsklass, håller föredömligt i trådarna.
En fest för gudar således, denna katalog av vackra scenbilder, alla fokuserade detaljer i regi och koreografi och Rameaus utsökta musik: tät, dramatisk och så mättad att det verkar obegripligt att inget annat svenskt operahus vänder ut och in på sina traditioner för att hänföra sin publik å modernaste vis.
Opera
Claes Wahlin