Böckerna som giftstämplades
Claes Wahlin om det nya numret av tidskriften Författaren
Det fria ordet är aldrig riktigt fritt, varken i dagens demokratiska samhällen, eller förr. I det senaste, till formatet rätt otympliga numret av Författaren (4/2015), påminner bibliotekarien Karin Arbelius om de svenska folkbibliotekens undanhållande av de böcker som ansågs osedliga eller på andra sätt alltför frispråkiga för att stå framme på hyllorna. Därför placerades de i giftskåp.
Pahlenfejden 1933, som drabbade de sista delarna av Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen (homosexualitet, incest, m m) – ”en sjuk roman” enligt Biblioteksbladet – var en av de mer uppmärksammade debatterna.
På Sigtunastiftelsen arkiverade man pressklipp från sådana debatter under lätt maskerade rubriker som ”Ungdomsfrågor”, ”Ungdomsfrågor i allmänhet” eller – hu! – ”Ungdomsfrågor i allra största allmänhet”. Folkbiblioteken skulle fostra, de giftmärkta böckerna kunde på sin höjd lånas ut till en ”mognare publik”. Arbelius har fler exempel i sin eleganta snabbhistorik över giftskåpets moderna historia.
I dag uppstår det diskussioner kring Lilla hjärtat eller Tintin i Kongo. Christina Waldéns Kort kjol är det senaste exemplet. Innehållet faller annars alltmer sällan under det som betecknades som osedlighet, i dag handlar det om etnicitet, genus eller om grupper vars identitet anser sig kränkta. Nytt innehåll, men samma gamla strukturer.