Dags att betala tillbaka
Skulden till den svarta befolkningen i USA är komplicerad
Hur mycket är USA skyldigt sina svarta medborgare? Alltså, inte moraliskt eller politiskt, utan konkret: hur mycket bör sättas in på varje svart medborgares konto som retroaktiv lön för slavarbete och som skadestånd för stulet människovärde?
Frågan känns kanske 1800-tal. Vad har dagens vita att göra med slavägarna? Hur lider dagens svarta av att vara slavättlingar?
Men det var inte evigheter sedan. Min mormor föddes 1912, då hade slavarna varit fria i 47 år. För 47 år sedan var det 1973. Då föddes Gry Forsell. I Vita huset twittrar Donald Trump under tak som lagts av slavar. Självklart varar slaveriets återverkningar in i vår tid.
Black Lives Matter handlade om polisiärt övervåld och diskriminerande domstolar. Rörelsen var löst sammanhållen av drabbade svarta och den skärva medelklass som reser sig från Starbucks så snart det vankas protest. Vanligt folk såg bråkstakar och partydemonstranter. Vanligt folk såg inte alldeles fel.
Efter George Floyd har allt förändrats. BLM har vuxit till den största proteströrelsen i USA:s historia. Tjugofem miljoner människor kan ha deltagit i någon av sommarens 4 700 demonstrationer. Att rasism är ett problem har på några månader blivit en mätbart mycket vanligare åsikt, liksom att rättsväsendet diskriminerar svarta. Förändringen tränger långt in i den vita medelklassen.
På vägen har BLM kommit att handla om mer än poliser och domstolar. Utvecklingen är följdriktig. Polisens övervåld mot svarta amerikaner är ett av många exempel på rasistiska mönster i USA. Samtidigt finns det BLM-aktivister som är förbannade på förgreningen. Rörelsen har blivit ofrivillig plattform åt #metoo, klimatet, ekofeminism, HBTQIA+, aborträtt, djurrätt – you name it, and I’ll protest about it.
Man undrar, George Floyd, som polisen dödade för en struntsak? Var tog han vägen?
En rörelse som mera logiskt givits ny fart genom BLM kräver reparation för landets svarta, det vill säga att USA löser sin skuld till sina svarta medborgare. Fordringen bör tas på allvar och vägas enligt åtminstone tre aspekter: juridiskt, praktiskt och moraliskt.
Juridiskt: Slavhandeln var inte olaglig. Att stifta lag och döma retroaktivt strider mot USA:s konstitution. Motargumentet är att fordran här inte riktas mot individer eller företag, utan mot staten, som själv var den som skrev reglerna. Därmed skulle grundlagens förbud mot retroaktivt verkande lagstiftning upphävas. Säkert är att en prövning skulle göra många advokater mycket rika under en evigt lång process.
Låt Michelle Obama och Laura Bush leda projektet. Make America Great Again
Praktiskt: Hur ska pengarna betalas ut? Det finns olika uppskattningar av skuldens storlek, men räkna med några hundra tusen dollar per person. Vi kan såklart inte veta hur unga svarta män i social misär skulle investera en sådan förmögenhet, men risken är uppenbar att första instinkten hos många inte vore att skapa en college fund åt barnen.
Den förklenande gissningen gäller inte enbart svarta amerikaner. Det ligger i själva utanförskapets natur att det är svårt att ta sig in i det stabila majoritetssamhället. Skadan som åsamkats den som vuxit upp i ghettot med en ensamstående, drogberoende
tonårsmamma läks inte av en check.
Vidare, hur ansöker man om sin andel? Rimligen borde somliga ha drabbats hårdare än andra. Vad sker med ättlingar till svarta som själva gjorde sig förmögenheter på att köpa och sälja slavar? Tiotusentals överklaganden väntar runt hörnet.
För att krångla till det ytterligare, bör inte pengar skänkas till afrikanska länder som fick se sin arbetsföra befolkning reduceras kraftigt? Omvänt, vilka krav bör riktas mot svarta hövdingar i Afrika som fångade miljoner människor och sålde till vita slavhandlare?
Hur bör förresten andra länder agera, som också handlade med slavar? Vi tänker slavar, sedan tänker vi USA, men Förenta Staterna var långt ifrån värst. Av de omkring tolv miljoner afrikaner som förslavades beräknas drygt fem procent ha tagits direkt till USA.
Nordafrikaner som gav sig ut på atlantiska räder så långt som till Island, och fångade många tusen amerikaner, förslavade förmodligen fler västlänningar än USA förslavade afrikaner. Tusentals islänningar skulle kunna kräva en rejäl summa från Libyen. Och om vi tar hem frågan till Sverige, vilken är vår skuld för den slavhandel vi bedrev in på 1800-talet?
Återstår den moraliska frågan. Rasismen i USA är verklig. Välj vilken parameter som helst: hälsa, inkomst, utbildning, brottsstatistik, boende – alla placerar svarta under vita. I Kongressen är svarta kraftigt underrepresenterade. Situationen har på senare tid varit något bättre i regeringar (Barack Obama, exempelvis), men fortfarande med stark underrepresentation.
Högsta Domstolen har haft flera viktiga svarta medlemmar, för närvarande en av nio (av tolv procent av befolkningen), men andelen vita har fram till nyss varit långt fler än vad demografin motiverar; samma gäller delstaternas guvernörer.
Bortom dessa hårda data är det omöjligt att leva i USA utan att märka att landet fortfarande behandlar svarta sämre än vita. Förhållandet bör inte skyllas så mycket på enskilda individer som på vanor, beteenden och attityder som dröjer sig kvar och drar med sig befolkningen, svarta som vita.
Men nuförtiden, vad kommer först av hönan och tuppen? Att vara svart eller att vara fattig? Den svarte amerikanen är typiskt inte en homie i ghettot, det där är en europeisk, vit fördom. Bryt loss alla svarta amerikaner och kalla dem ett land. Det skulle vara rikare än mer än hälften av EU:s medlemsländer.
Betrakta USA:s andel svarta läkare, företagsledare (omsättningen för företag som ägs av svarta är närmare 1 000 miljarder, fördelat på nästan en och en halv miljon företag, tusen av dem med fler än hundra anställda), advokater, blandade äktenskap, etablerad medelklass, universitetsstudenter, och Sverige har inte skäl att slå sig för bröstet.
Kort sagt, placera en svart människa på en främmande planet och be denne flytta till valfritt land på jorden som har en svart minoritet. USA är det självklara valet. Är då inte landet sedan länge mitt uppe i en process som undanröjer slaveriets efterverkningar, men som drivs av lagar och skiftande attityder? Det är inte givet att den skulle påskyndas av att biljarder dollar fördelas mellan landets omkring fyrtio miljoner svarta.
Det finns ett starkt moraliskt argument för att ersätta amerikanska svarta: landets historiska synder, dagens svartas sociala arv, det uteblivna ekonomiska arvet. Det är dock svårt att finna ett praktiskt tillvägagångssätt vars konsekvenser är moraliskt rättfärdiga.
Vad återstår? Omfattande regeringsprogram med goda intentioner misslyckats ofta, ändå är det en lockande tanke att proklamera en variant på månprogrammet. Sätt ett mål, mobilisera, fördela tusentals miljarder dollar över tio-femton år med ett singulärt fokus: en kraftig och ihållande förbättring för svarta i USA. Börja i delstater. Jämför utfall. Räkna utgifter. Mät resultat. Ställ motkrav. Korrigera. Men hela tiden framåt. Låt Michelle Obama och Laura Bush leda projektet. Make America Great Again.
Det skulle kunna bli den vingliga BLM-rörelsens stora bidrag till historien.
<div data-tipser-pid="5eb27a13ef4d8500016a9691" data-tipser-view="compact"></div>