Storebror behöver inte längre se oss
I coronatider har vi börjat övervaka oss själva
En undersökning på en av mina tidigare arbetsplatser visade att personalen var stressad. Detta behövde åtgärdas, och snart uppmuntrades vi att ladda ner en app som registrerade vår fysiska aktivitet. Varje steg resulterade i ett poäng. Träning var nämligen ett utmärkt sätt att minska stress, hade man kommit fram till.
Allt fler hakade på tävlingen. Vid ett tillfälle träffade jag på en andfådd kollega vid kaffeautomaten som berättade att hon aldrig varit så stressad i sitt liv, för att hon nu tvingade sig själv att gå alla de sträckor hon tidigare hade cyklat, i jakt på förstaplatsen.
Appen försvann lika snabbt som den kom och gissningsvis också datan den samlat in. Men låt oss leka med tanken att arbetsgivarna skulle spara faktan om vår fysiska aktivitet. Är medverkandet då frivilligt? Eller är det snarare ett sätt för arbetsgivaren att kontrollera sina anställda genom att på ett förvrängt sätt få dem att övervaka sig själva?
I filmen Red road från 2006 möter vi Jackie som arbetar med att följa Glasgows övervakningskameror från ett kontrollrum. En dag får hon syn på sin dotters mördare som blivit frisläppt från fängelset i förtid. Med sin kunskap om stadens övervakningssystem lyckas hon planera sin hämnd – hon vet precis hur hon ska följa honom med kameralinsen, men också hur hon själv kan fångas på kamerorna för att framstå som ett trovärdigt offer. Så blir övervakningen ett iscensättande av verkligheten, snarare än ett objektivt allseende öga.
Sedan coronakrisen förpassade allt fler till hemarbete har marknaden för övervakning vuxit lavinartat. I USA efterfrågar allt fler arbetsgivare övervakningstjänster som Time doctor, som filmar de anställdas skärmar medan de arbetar och ser till att webbkameran tar ett foto av arbetstagaren var tionde minut.
Men hemarbetet har också förvandlat allt fler arbetare till Jackie. De poserar framför sina egna övervakningskameror, lägger upp bilder i sina flöden som visar deras hemmakontor.
Linus Larsson, skribent på Dagens Nyheter, går ett steg längre. I en krönika berättar han uppskattande om fenomenet silent zooms, där deltagarna slår på sina webbkameror utan att kommunicera för att, med Larssons ord, få ett kollegialt sammanhang. Men kanske ännu mer för att förvägra sig själv en minskad produktionstakt: ”När jag börjar säcka ihop för mycket i min soffa så påminner webbkamerans lysdiod mig om att jag inte kan förlora all värdighet utan att någon märker det”.
Det är lätt att förstå denna reflexmässiga självdisciplinering. När stora delar av samhället plötsligt ställer om och människor insjuknar kan arbetet tyckas vara en tröst, någonting beständigt i en förflyktigad värld. Men lysdioden som stirrar på oss vittnar också om någonting annat.
Om vi går med på att filma oss själva, delta i jobbets träningstävling, eller frivilligt opererar in ett chip i handen – vilket trendade häromåret – kanske vi kan lura oss själva att vi har kontroll över vår egen disciplinering. Vi har minsann ingenting att dölja, vi kan arbeta även när arbetsplatsen tas ifrån oss, vi kan förvandla vårt matbord till skrivbord och göra lemonad av en pandemi.
Som om frihet bestod i att formulera chefens önskan med egna ord. Om den franske filosofen Michel Foucault redan 1975 menade att övervakning är maktens medel för att bestraffa och kontrollera befolkningen, kan chefen i dag koppla av.
Tacksam är den makt som inte ens behöver filma sin arbetares skärm, eftersom dumbommen är upptagen med att filma sig själv.