Ljuset från skärmarna släcker barnens läslust
Att skolor köper in nya böcker måste bli lika självklart som att man köper in mat
Det är så lätt att glömma bort hur skör folkläsningen är. Det räcker med att vi går tillbaka till slutet av 1800-talet för att läsning ska vara en närmast heroisk aktivitet för ett fattigt barn.
Anledningen var att det saknades belysning. Den läshungriga fick ägna oerhört mycket tid åt ljusfrågan: hugga tjärved, spänta ljusstickor, binda facklor. Innan glödlampan slog igenom sågs ofta barn på landet sitta vid järnspisluckan på kvällen och traggla. Inne i stan var det knappast bättre. Där var fattiga hänvisade till kringbyggda lägenheter på bakgårdarna där det var mörkt som i smedjor. Hade de tur fick de sitta en stund vid en osande oljelampa.
Ivar Lo-Johansson har vittnat om hur svårt det var för ett statarbarn att få till lässtunderna. Ofta släcktes fotogenlampan vid klockan nio av föräldrarna. Bokbeståndet bestod av ett par billiga häften nerknölade i knivlådan. Ungdomar som haft ett eget belyst rum och en smula självförtroende, skriver Ivar Lo, kan aldrig sätta sig in i vad det betyder att sitta ”hopkörd i ett flackt landsortskök i en mörk avkrok av landet och där försöka läsa sig till sammanhang i liv och böcker”.
Folkläsningen är alltså skör. Men en lärdom från historien är också att den kan breda ut sig snabbt. I början av 1900-talet ändrades allt med den billiga koltrådslampan och en upplysningskampanj av vulkanisk styrka. I lador och fähus flödade det elektriska ljuset. Gustav Fröding talade om ”de nya elektriska tankarne” som den äldre generationen inte kunde blåsa ut.
Parallellt med elektrifieringen rekryterade Folket i Bild 10 000 bokombud som sålde billighetsupplagor av svenska klassiker i torp och backstugor. Detta var grunden för den utbredda läskunnigheten i Sverige. Likaså vår unika tradition av arbetarlitteratur som man nog inte kan underskatta för lässvaga gruppers utveckling mot större språklig förmåga. På 1940-talet hade ljus spridits över landet – i dubbel bemärkelse.
Fram till 1900-talets slut stack Sverige ut som ett ovanligt läskunnigt land. Men det märkliga i dag är att denna tradition håller på att rullas tillbaka. I den senaste Pirls-undersökningen – som mäter läskunnighet hos fjärdeklassare – utmärks Sverige av att klyftorna ökar. Sedan 2001 har eleverna ”under låg nivå” mer än fördubblats. Skolverket konstaterar att socioekonomisk bakgrund slår igenom betydligt mer här än i OECD-genomsnittet.
Samtidigt sprids ett nytt, blekt ljus från skärmarna över landet, som genom distraktion försvårar lika mycket som bristen på belysning vid sekelskiftet. I kombination med kommunala nedskärningar släcker det läslusten hos barn från icke-bildade hem. Hälften av eleverna saknar ett bemannat skolbibliotek. På mina egna barns skola, i Skövde kommun, har ett idiotiskt stopp lagts på inköp av nya böcker.
Men situationen för folkläsningen är inte enkelsidig. Möjligheterna att läsa är egentligen större än någonsin. 2021 registrerades hisnande 5 456 nyutgivna skönlitterära verk på Kungliga biblioteket. Digitala verktyg har demokratiserat utgivningen, vilket har gjort att fler än någonsin kan drömma om att bli författare. Skärmarna gör dessutom att världslitteraturen befinner sig ett knapptryck bort – till och med ute i kolmörkret på landsbygden.
Men för att de ”nya digitala tankarne” ska födas måste ”weapons of mass-distraction” först bort. Att skolor köper in nya böcker måste bli lika självklart som att man köper in mat till storköket. Vartenda skolbibliotek ska bemannas (regeringens satsning i förra veckan är bra – men otillräcklig). Läsning av skönlitteratur bör fördubblas på schemat i grundskolan. I slutändan är det en ödesfråga: när Sverige fick sin utbredda läskunnighet var vi ett av Europas fattigaste länder. I dag utvecklas vi mot att bli ett av de mest ojämlika. Men vi kan ändå behålla en grad av anständighet – om vi tar krafttag för att ge barnen böcker och läsro.