Tänkare med dubbla roller
Olle Svenning läser biografin om författaren och frihetskämpen Peter Weiss
Peter Weiss var på en gång konstnär/intellektuell och medborgare/politisk aktivist. Hans förhållningssätt ledde till outhärdliga inre spänningar. Med den preciseringen skriver Werner Schmidt sin Weiss-biografi, fylld av djupa politiska analyser och kunskaper om författarskapet. Den som har någon förtrogenhet med marxistisk teori ser hur Schmidt tillämpar dialektiken som undersökningsinstrument. Den fria, öppna konsten står mot politikens krav om lojalitet. Surrealismen prövas mot materialistisk historiesyn, Rimbaud mot Marx. Den förre säger: Ändra livet. Den andre: förändra världen.
Weiss omfattade båda uppfattningarna, ett slags tredje ståndpunkt. En bekväm hållning sa socialläkaren Max Hodann till den unge Weiss: ”Du sitter vid ditt skrivbord och tänker över världens olycka”, sa Hodann, som var Weiss mentor.
Schmidt visar hur Weiss i sitt författarskap, något förenklat, följer två principer. Den ena är den kompromisslösa antifascismen, uppgörelsen med tysk revanschism och västlig kolonialism. I Rannsakningen genomför han, med rättegångsprotokollens hjälp en klinisk analys av nazismens bödlar. I Skråpuken skildrar han det portugisiska kolonialväldets barbari; han gör det osannolikt nog med humor. Så minns jag i alla fall Allan Edwalls uppsättning på Scala-teatern.
Weiss var påverkad av Adornos berömda tes att det vore barbariskt att skapa en konst ”som om Auschwitz aldrig funnits”. Han tvekade länge, ville inte ens tala tyska eller kännas vid sin uppväxt, innan han skrev Rannsakningen. Den visades samtidigt på en rad tyska scener, både i Västtyskland och DDR, och kan betraktas som inledningen till tysk självprövning efter kriget.
Weiss låter Auschwitz bli en allmängiltig bild också för förtryck, människoförakt och för den fascism som överlevt kriget och som, menar han, ryms inom den expansiva internationella kapitalismen.
I Weiss dramer finns också tvivlet, en strid mellan individualismens frihetskrav och kraften i kollektivets behov av gemenskap och lojalitet. Temat finns i dramat om Trotskij i exil och i mästerverket Marat. Jag kan ännu drygt femtio år efter premiären på Dramatens lilla scen i detalj minnas uppgörelserna mellan Marat, de Sade och den kompromisslöse revolutionären Jacques Roux. Och en dramatik byggd på Brechts didaktik och Gunilla Palmstierna-Weiss estetiskt raffinerade scenografi.
Weiss var beredd att ta stora risker, också i förhållande till den realsocialism han, trots allt, ville stå nära. Trotskij-pjäsen drev honom ut ur en vänstergemenskap och in i skärselden. Där hamnade dissidenterna. Större än så var inte toleransen från den revolutionära studentvänstern och DDR-funktionärerna. Weiss var beredd att förhandla med kulturbyråkratin i öst, till och med att skriva om eller modifiera sina texter. Konflikten blev dock i allt väsentligt permanent.
Weiss ville, som Schmidt så övertygande visar, inte acceptera socialism utan frihet. Han försvarade den i DDR bannlyste Wolf Biermann och ställde sig bakom Alexander Solsjenitsyn, lika självklart som han solidariserade sig med den tjeckoslovakiska frihetskampen 1968. I Kommunistiska manifestet skriver ju Marx att ”allas fria utveckling är förutsättningen för envars fria utveckling.”
Weiss prövade ”frihetsbegreppet” och skrev i sin Motståndets estetik: ”Befrielsen kan inte ges till oss, vi måste erövra den själva. Erövrar vi den inte själva, så blir den utan följder för oss.”
Den moraliska hållningen måste ha påverkat Weiss starka, närmast livshotande, engagemang för den vietnamesiska kampen mot USA:s förödande kolonialkrig. Segern då står i kontrast till nederlagen i spanska inbördeskriget, så svåruthärdliga för Weiss och hans vänstergeneration.
Schmidt berättar om Weiss författargeneration, om de skeppsbrutna. Weiss ser sin nära vän Karin Boye gå under i sitt sökande efter sanning. Schmidt skriver känsligt om den resignation som växer sig allt starkare hos den äldre Weiss: hans skepsis mot realsocialismen, hans medvetenhet om kapitalismens överlevnadsförmåga och hans allt svagare tilltro till solidariteten hos arbetarklassen i den rika världen.
Weiss bibehåller ändå ett visst hopp. I Motståndets estetik skriver han att resignationen följs av vrede och smärta, ”allt detta blandas med varandra”. Han vill hålla öppet ett historiskt perspektiv ”genom vilket en motståndspraktik åter blir möjlig”.
I dag kan en sådan sats uppfattas som oerhört optimistisk.