En liten revansch för akademien
Martin Aagård: Återigen visade de att de bara bryr sig om litteraturen
Olga Tokarczuk konstaterade när hon intervjuades i radions P1 att hennes Nobelpris har stor betydelse för de demokratiska krafterna i Polen.
Redan på söndag går landet till val och Tokarczuk är fullt medveten om att hon blivit en symbol för motståndet mot landets allt mer obehagliga konservatism.
Anledningen är att hon hävdat att Polens historia inte bara handlar om att landet fallit offer för stormakternas nycker utan att landet självt utsatt sina grannar för övergrepp. Vilket lett till att hon kallats förrädare, tvingats ha livvakter och blivit favoritmåltavla för den nationalistiska näthögern som anklagar henne både för att vara anti-kristen och uppmuntra till eko-terrorism.
Peter Handke är däremot ingen större symbol för demokratiska värderingar.
Snarare tvärtom.
Inte långt efter att hans namn nämndes i Börssalen rasade kultursverige över Handkes stöd för den serbiske ledaren Slobodan Milosevic under 90-talet.
”Det går bara inte att förlåta det han har gjort”, sade Dagens Nyheters kritiker Ingrid Elam till SVT och menade att Svenska Akademien nu gjort bort sig. Mest upprörd var regissören och politikern Jasenko Selimovic som tyckte priset var både ”bisarrt” och ”skamligt” och aldrig borde delats ut.
Sammantaget torde de demokratiska krafterna med andra ord hamna på plus minus noll efter utdelningen av 2018 och 2019 års nobelpris i litteratur.
Visst går det att läsa alla författarskap politiskt. Det är ofta viktig och givande läsning. För oss journalister är det både ofrånkomligt och upphetsande. Men den där politiska sekundärskammen som nu ska falla på Akademien är inget annat än obehaglig.
Självklart ska Handke avkrävas svar på varför han stödde Slobodan Milosevic, han kan både hånas och hatas, men Svenska Akademien? Det är lika begåvad politisk kritik som att plocka bort en tavla som föreställer Karl Marx Kapitalet från kommunfullmäktigesalen i Järfälla.
Det är den sanna betydelsen av ordet beröringsskräck.
Det är heller inte första gången akademien prisar en författare som tjusats av fascismen. Nobelpristagaren Harold Pinter visade även han stöd för den blodbesudlade serbiska nationalismen under Balkankrigen.
Kanske innebär den här lilla kontroversen ändå något av en revansch för akademien.
Priset var möjligen inte särskilt upphetsande rent litterärt, men de visade i alla fall prov på den där egenskapen som alltid varit deras akilleshäl och stora styrka – den totala oförmågan att bry sig om vad som utspelar sig i världen utanför litteraturen.