Ett satans Strindbergsår går mot sitt slut
Avslutas med fajt mellan ”Fadren” och ”Fordringsägare”
Ryttmästaren vrålar av lycka när han inför publik får spöa sin hustru Laura. Han är oövervinnerlig i sin brötiga manlighet, tills Tekla ingriper, lierar sig med Laura och besegrar honom, sliter av honom byxorna och avslöjar att han bär stringtrosor och strumpeband under. Chocken är total. Kommentatorerna vrålar av bestörtning.
Inget kan vara konstigare. Förrän tomten ger sig in i fajten. Och Ibsen.
Nils Poletti avslutar Strindbergsåret och satsningen Satans Strindberg på Dramaten med lite extra allt. En match mellan Strindbergs två svartaste kammarspel, Fadren och Fordringsägare, en uppbyggd wrestlingring på scenen, de två tungt dysfunktionella familjerna har klätt sig i bästa wrestlingdressen och sminkat sig kolsvart i halva ansiktet.
Det är svett, könsord och gutturala läten. Det är plumpt, bröligt, barnsligt och alldeles, alldeles underbart. Accelererande underbart i takt med att publiken börjar bröla med, att Daniel Lindman Agorander som Lycko-Per lyfter den försiktiga teater-wrestlingen till våldsakrobatik med verkligt underhållningsvärde.
Ännu ljuvligare när bittersnippan Anne Charlotte Leffler kidnappar hela tillställningen och med den rättfärdigas vrede kräver ett Leffler-år och spyr ut sitt förakt mot alla oss kulturkvinnor som onanerar till allt som det manliga geniet gör.
Just det. Vi har ju haft ett helt satans Strindbergsår, tassat tätt intill giganten i premiär efter premiär. Analyserat honom med Freud, dekonstruerat honom med intelligenta skeptiker som Anna Pettersson. Sett hans politiska sprängkraft med Moment Teater. Sett hans paranoida fantasier bli hjärtskärande vackra nytolkningar med hjälp av Mats Ek. Jo vi har, för att citera Anne Charlotte Leffler, ”runkat hans sorgliga ursäkt till kuk”, ett bra tag nu.
Var det värt det?
På en ännu mindre scen, Strindbergs Intima Teater, pågår en helt annan sorts Strindberg. Carl Kjellgren har regisserat enaktaren Paria med Richard Forsgren och Niklas Falk i de två rollerna. En knapp timme nedtonat och välspelat drama om skuld, heder och vänskap, där anständigheten skalas av varje hedersman på bara några handvändningar – djupare än så satt den inte.
Richard Forsgrens exakthet som den självgode Herr X skapar en iskall koncentration i en i övrigt lite daterad uppsättning där Strindbergs lek med sin tids moralsystem känns tillkrånglad och konstruerad.
Ändå – i spännvidden mellan dessa två avslutande premiärer får Strindsbergåret sitt existensberättigande. När vi nu, liksom alla kulturnationer, ska dras med ett litterärt nationalhelgon, får vi vara djupt och innerligt tacksamma för att det är ett så spretigt, splittrat och galet helgon som August Strindberg. Få har lämnat så många blottor efter sig. Så många sprickor där vem som helst kan ta sig in i hans verk och göra dem till nästan vad som helst. Och med den brinnande vansinnesvrede som ligger och pyr strax under eller till och med på ytan av många av Strindbergs verk lånar de sig till explosiva omtolkningar och politiskt raseri, men också till naket, sårbart vemod.
Det går att använda Strindberg för att utforska vad tradition och förnyelse kan betyda inom teatern och detta år har inte minst Dramaten tagit chansen att göra just det.
Nu, i december 2012, räcker det fint med Strindberg på ett bra tag. Nästa gång tar vi ett Leffler-år. Och så tar vi med gemensamma ansträngningar och ser till att den förbannelse som hållit i sig ända sedan Strindbergs tid äntligen hävs: att från och med nu är den konstnärliga galenskapen och därpå följande geniförklaringen inte reserverad för män.
