Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Asa-gudarna tas ner på jorden

Petter Larsson om 40-årsfirande serien ”Valhall”

”De gamle guder vender tilbage.” Det var det mystifierande budskapet när ett danskt serietidningsförlag varje dag i tre veckor under sensommaren 1979 skickade ut pressmeddelanden med bilder på Rådhuset i Köpenhamn.

Den 8 september klippte man in asaguden Tor i sin bockvagn på väg att landa på Rådhusplatsen.

Tordönet brakade loss. Valhall var född. Det första albumet av vad som skulle bli en trettioårig succé släpptes samtidigt i Danmark, Sverige, Norge och Island.

I Ulven är lös fick vi möta den nordiska gudavärlden av asar, vaner, jättar, troll och andra vidunder genom ögonen på de två människobarnen Tjalve och Röskva, som tvingades gå i tjänst hos Tor.

Den helt centrala figuren i serien är Loke, som med sin glatta tunga, sin girighet, feghet, intelligens och brist på all moral sätter både sig själv och alla andra i klistret gång på gång. Denna den nordiska mytologins djävulsfigur bildar omaka radarpar med sin motsats Tor, en lite småkorkad men rättrådig, varm och modig Obelixfigur.

Faktum är att serien inledningsvis såldes in som en ”dansk Asterix”, men frågar ni mig så är den oändligt mycket roligare är den galliska klassikern.

Man satte också en varm ton och scenerna där Röskva leker med Fenrisulven gjorde bums teamet bakom serien, med tecknaren och berättaren Peter Madsen och manusförfattaren Henning Kure i spetsen, till gullighetsministrar i världsklass.

Och även om tonen ibland spricker, främst i rätt obehagliga scener med barnamord och en etterdrypande orm i ett av de sista albumen, Balladen om Balder, så är Valhall en i huvudsak snäll saga. De i grunden hemska teman om svek, mord, utstötning, viljan till totalitär kontroll och, ja, jordens undergång dränks i sockersötma, härliga slagsmål och flödande öl i sprakande färger.

Tecknaren Peter Madsen och manusförfattaren Henning Kure ligger bakom serien ”Valhall”, där asagudarnas öden och äventyr skildras genom ögonen på två människobarn.

Själv träffade jag inte på Valhall förrän i 30-årsåldern i slutet av 90-talet, trots att jag som ung var indragen i samma rollspels- och fantasykultur som delvis formade gruppen bakom albumen. Det blev ett sätt att kravlöst återvända till barndomens kavalkad av grekiska och nordiska sagor blandat med moderna fantasyepos, samtidigt som jag var vuxen nog att uppfatta blinkningarna till den vuxna publiken. Till exempel hur danska och svenska fotbollsfans med öl och behornade vikingahjälmar klippts in bland Valhalls enhärjare. Eller hur delar av Mysteriet med skaldemjödet – en rafflande kriminalhistoria – är en pastisch på den hårdkokta stilen hos författare som Raymond Chandler och Mickey Spillane: ”Stilig kvinna. Kall fisk. Sådana är de alltid”.

Till 40-årsjubileet släpper nu Apart förlag en veritabel lyxbox. Den innehåller samtliga 15 album, samt en hel del material kring hur serien skapades och utvecklades. Mest givande är de långa folkbildande passagerna om hur man har använt de myter och mytfragment som finns bevarade, främst i Edda-diktningen och Saxons Danmarkshistoria. För även om tolkningarna är fria, ibland väldigt fria, är det fascinerande vilken möda de har lagt ned på att förankra sina berättelser i det vi faktiskt tror oss veta om asarnas värld.

Det mesta står sig bra, och jag tror det beror just på de väl utarbetade manusen, där varje album ofta innehåller flera sammanlänkade äventyr, vilket gör dem så rika, lika mycket som på de stilsäkra dialogerna, där precis lagom få anakronismer blandas in.

Valhall gör för den nordiska mytologin vad Monty Pythons Holy Grail gjorde för de högtravande riddarfilmerna.

Historien om den överaktivt busige jätteungen Quark blir till en fin saga om mobbning och inkludering. Tors lite höhö-iga äventyr när han tvingas förklä sig till kvinna blir ändå en läxa i jämställdhet. Albumet Ormen i djupet är en bitande kritik av barnmisshandel och dess trauman och en plädering för att se den enskilde bakom kategorierna. Det framkommer där att krigsguden Tyr i själva verket är av jättesläkt och Heimdall går i taket och vill bannlysa honom från gudarnas skara. Tor griper in: ”Nu räcker det! Tyr är Tyr! Oavsett hur många jätteföräldrar han har.”

Såna as-bra repliker bär jag faktisk med mig än i dag. Men det jag gillar allra bäst är hur de mäktiga asarna och asynjorna förlorar det mesta av högtidlig värdighet när de tas ner på jorden av burleska berättelser och respektlösa teckningar. Valhall gör för den nordiska mytologin vad Monty Pythons Holy Grail gjorde för de högtravande riddarfilmerna.

Annat har åldrats sämre. Det finns en rejäl mansdominans i de drivande rollerna. Röskva kommer helt i skymundan av Tjalve – och får en senkommen revansch först i sista albumet Völvans syner. I Tors brudfärd skrattas det gott åt en Loke som trivs lite för bra i sina kvinnokläder.

En annan trist kliché är hur utseende kopplas samman med karaktärsdrag

Kvinnor är antingen mer eller mindre tråkiga och kloka fruar – Siv, Frigg, Idun – eller åtråvärda sexobjekt, främst Freja, men också valkyrian Nanna och ett antal troll- och jättetöser, som Skade, Gunnlöd och Gerd. Serieskaparna är smått fixerade vid att flasha deras bara bröst, vilket de bland annat försöker legitimera genom utmåla Oden som gubbsjuk.

En annan trist kliché är hur utseende kopplas samman med karaktärsdrag, så att de visa och intelligenta nästan alltid är smala – Oden, Frigg, Loke – medan tröghet eller enkelspårighet associeras med tjockisar, som seriens eviga driftkucku Heimdall, Tor, Njord, Frej och en miljon troll och jättar (Utgårdaloke undantagen).

Den anda asagud med något kulturintresse att tala om – skalden Brage – utmålas som en feminiserad proggare, en mes jämte de morske männen med svärd. Det där gör att jag inte skulle vara fullt ut bekväm med att sätta albumen i händerna på vår tids barn.

Men så är lyxboxen inte heller gjord för barn. Utan för de vuxna som vill gå i barndom igen, och som kan hosta upp 1799 kronor för besväret.

De har visat sig vara ganska många. Boxen är finansierad via crowdfunding, insamling från läsare. Förlaget hoppades dra in 150 000 kronor. De fick nästan tre miljoner. Så uppenbarligen finns det är publik som är redo att blota rejält till de gamla gudarna.

Till dem kan jag bara höja min mjödbägare och med Hávamál utbrista:
”Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat!”

Följ ämnen i artikeln