Händels mästerverk går som en dans
Dåtidens dokusåpor i Malmö
Det är bara att gratulera Malmöpubliken som för första gången nu har möjlighet att se och höra Danmarks internationellt mest kända ensemble, Concerto Copehagen, med en operaföreställning.
I ett samarbete med Kongelige Teater och Malmöopera kommer Ted Huffmans eleganta uppsättning av Händels oratorium Tidens och visdomens triumf att gästspela i Malmö från den 18 april.
I Europa är det allt annat än ovanligt att oratorier får sceniskt gestaltning. Folkoperans försök med Haydns Skapelsen är ett exempel, dock inte representativt för alla de möjligheter som en del oratorier ger. Tidens och visdomens triumf (i Malmö använder man den svenska titeln Tidens och insiktens triumf) är en allegori där Skönheten ska lära sig att motstå Njutningens frestelser genom att lyssna till Tiden och Visdomen.
Allegorin, som en smula halsbrytande kan sägas ha varit den tidens dokusåpor, handlade om att personifiera olika moraliska förhållningssätt: filosofi till musik enligt den gamla devisen förena nytta med nöje. Således frestas Skönheten av Njutningen, men efter att ha lyssnat till Tiden och Visdomen, kommer hon naturligtvis till insikt om njutningens förgänglighet. Vägen dit består av ett antal dialoger utan synbar dramatik av det gängse slaget.
Men i Ted Huffmans iscensättning, där sångarna kompletterats med fyra dansare (olika versioner av skönheten), så växer det fram en historia som når längre än till det tidiga 1700-talets moralfilosofiska resonemang.
Kanske delvis beroende på att den suggestiva texten möter en sådan frisk musik, det senare rent märkvärdigt då detta var Händels första oratorium, komponerat när han var 22 år.
Dansarna och sångarna rör sig i ett långsamt rörelsemönster parallellt med den mycket långa soffa som glider längs scenkanten föreställningen igenom.
Diskussionens konflikter gestaltas fysiskt, där inte minst Skönhetens förtvivlan över Tidens gång och och länge motvilliga mottagande av Visdomens ord, har både kropp och röst i Mary Bevans mjuka, karaktärsfulla sopran. Då hjälper det inte att Caitlin Hulcups Njutningen sjunger stark och övertygande, så pass i denna uppsättning att Skönheten faktiskt tvingas skjuta henne.
Sonia Prina, kanske den främste bland likar här, är en kontraalt på högsta nivå. Hennes Visdomen har den rätta auktoriteten, liksom tenoren Joshua Ellicotts Tiden. Allt under Lars Ulrik Mortensens ledning av denna förnämliga orkester där Händels musik är mjuk, dramatisk och vacker på en nivå som sällan hörs i Sverige.