”Det kan vara roligt att smutsa ner sig”
Författarna som har gått från fint till ”fult” och kommit ut på andra sidan
”Kulturskymning”. ”Berättartekniskt haveri”. ”Låt den förpassas ut i glömskan”. Ett litet axplock ur recensioner och tyckande runt thrillerserien skriven av pseudonymen Michael Mortimer, som gav ut tre böcker av sex planerade mellan 2013 och 2015. Bakom pseudonymen stod Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, två författare som, när de gett ut böcker i egna namn, varit närmast genomgående uppskattade och omtalade. Här hade de valt en annan väg. De frångick sina respektive höglitterära stilar för att skriva storsäljande bladvändare istället.
Domen blev, som ni märker, inte nådig. Missunnsamhet från branschen, en oförlåtande inställning till lekfull experimentlusta? Eller var böckerna helt enkelt usla? Det beror såklart på vem man frågar, men en tung kritiker som Jonas Thente var åtminstone inne på det sistnämnda.
Det tillhör fortfarande ovanligheterna att ansedda författare riskerar att hamna i onåd genom att smutsa ner sig i den kommersiella litteraturens namn. När Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril slog sig samman och skapade Lars Kepler skulle de kunnat bana väg för fler firade författare att gräva guld inom breda genrer. Ändå framstår de fortfarande som ett av få lyckade exempel. Är vallgraven mellan det fina och det fula ännu så intakt? Kan man inte bara få prova något annat någon gång?
År 2008 debuterade Gertrud Hellbrand med romanen Vinthunden och fick sitt genombrott med Veterinären 2014. I samband med det var vi i Kina tillsammans med några andra författare, på en aningen mystisk turné. För egen del minns jag det som ett fiasko, en omöjlighet att nå fram till kinesiska läsare med en debutroman som knappt nådde fram till de svenska. När Gertrud läste ur Veterinären rådde däremot beundrande tystnad. Om inte annat i mitt huvud. Hon tillhör den skara författare som sällan får en negativ recension, men som inte kan kallas känd för en större allmänhet.
Av alla böcker jag skrivit är Mortimer fortfarande de som nått flest människor, och det var en av få perioder då jag kunde leva på mitt författarskap.
Just nu arbetar hon dock med tredje delen av Östgötasviten, en spänningsserie på underhållningsförlaget Harper Collins. För henne var steget aldrig särskilt stort. Beslutet att byta genre hade sitt ursprung i just Veterinären.
– Det fanns trådar jag inte var klar med. Någon typ av mysterium eller brott, och jag kände mig inte färdig med landsbygdsmiljön. Jag har alltid skrivit om mänskliga maktrelationer, så för mig var det inte särskilt annorlunda att skriva spänning. Brott har väldigt mycket att göra med makt. Skillnaden med formatet är att det kräver större koncentration och att det finns en tydlig framåtrörelse, vilket inte krävs riktigt lika mycket för en episk roman. Det måste finnas en intrig som gör att läsaren inte kan låta bli att läsa vidare. Det är utmaningen, men också det roliga. Jag brukar tänka att det är som när poeter underkastar sig ett versmått. Man slipper det tomma papprets tyranni och den totala friheten, eftersom det finns en form. Inom de ramarna kan fantasin triggas igång, och det tänds en gnista.
Spänningsgenren följer ofta med förväntan på en hög produktionstakt. Något som inte är särskilt eftersökt inom mer traditionella romaner. Där kan författare snarare avrådas från att ge ut böcker i för hög takt – det riskerar att urvattna varumärket. För Gertrud Hellbrand fungerade dock pressen snarare som motivation.
– Det lockade mig att behöva skriva en bok om året. Författare ålägger sig ofta egna deadlines, men nu finns ett kontrakt som tvingar en att skriva i snabbare tempo. Det blir ett sätt att stanna nära karaktärerna, man bara skriver på.
Att det skulle vara mindre fint att skriva deckare är inget hon tänker på.
– Om jag hade funderat på det för femton år sedan hade det kanske varit annorlunda. Men jag upplever inte att det är lika vattentäta skott mellan genrer längre. Om man tittar på branschen är steget mindre nu. Men jag har också hamnat mellan mina föräldrar under hela uppväxten, där pappa var finlitterärt intresserad och mamma gillade kiosklitteratur. Jag kände mig alltid lite kluven eftersom jag gillade båda världarna. Deckarna har ett annat kretslopp. Det är mycket bokbloggar och sånt som recenserar. Man slipper engagera sig hundraprocentigt i kultursidorna, vilket jag är ganska tacksam för. Men något som har förvånat mig när det gäller anseende är att det inte skiljer sig så mycket hur folk skriver om mina böcker, jämfört med de tidigare. Det är fortfarande språket, karaktärerna och miljöbeskrivningarna som fastnar. De uppskattas för samma saker som förut.
När jag får tag i Daniel Sjölin befinner han sig på Mall of Scandinavia. Det har gått några år sedan projektet med Michael Mortimer rann ut i sanden. Nyligen gav han ut Underskottet, i folkmun mest känd som ”romanen utan bokstaven A”, vilken även den gav upphov till höjda ögonbryn i det litterära Sverige. Vad var det för sjukt koncept? Sjölin upplevde att fördömandena ofta kom från folk som inte ens bemödat sig läsa boken, utan bara irriterat sig på själva idén. Något som gällde Mortimer också, säger han.
– Jag hamnade i ett helikopterperspektiv och såg en massa människor som projicerade sånt som handlade väldigt lite om mig. Hela upplevelsen med Mortimer gjorde mig mycket friare. Innan dess var jag var fånge i samtiden, rent tankemässigt. Jag var en person som visste vartåt det blåste, och bestämde mig för att jävlas med det. Förmodligen hade jag inte vågat skriva en experimentell roman som Underskottet annars. Jag hade vaccinerat mig mot att bli rov för trenderna. Många författare intalar sig att de står helt oberoende av samtiden, men det tycker jag snarare är ett tecken på att man saknar sjukdomsinsikt.
Sjölin verkar, precis som Hellbrand, inte se särskilt stora problem i att ställa om estetiskt, och ändra själva stilen. Däremot är han måhända mer kritisk till de eventuella strukturer som ligger bakom det som anses fint och fult.
– Rent tekniskt var det inte mer än att lägga bort vissa verktyg och använda andra mycket mer. Drivkraften var alla årsprenumerationer på Forskning och framsteg och Illustrerad vetenskap som jag aldrig ens hade tänkt kunde bli litterärt stoff. Jag insåg att jag var indoktrinerad i ett homogent litteraturklimat där naturvetenskap är ganska lågt värderat. Det är inte bara en mur mellan det finkulturella och kommersiella, finkulturen är snarare som det gamla Berlin: den har murar mot alla möjliga genrer.
Sjölin hävdar att det förvisso är en konst i sig att lyckas skriva kommersiell litteratur – något som håller kvar läsaren, har det oupphörliga drivet som gör att folk vill ha mer. Men bara för att det är svårt innebär det inte att det kvalificeras som konst, vilket gör att vissa inom spänningsgenren aldrig känner sig uppskattade till fullo. Sjölin flyttade tillfälligt över till den sidan, och för honom blev det först då tydligt hur pass mallad han varit som ”fin författare”.
– När man kliver över muren och ut på andra sidan blir det uppenbart vart man kommer ifrån. Det ”totalt fria kulturetablissemanget” är inte så fritt som det vill tro. Lite som Mall of Scandinavia där jag står nu, det kan se ut som en vindlande labyrint av mångfald, men är egentligen väldigt begränsat. Varför läser så många poeter likadant när de läser högt? Det finns väldigt starka krafter som vill sortera mellan högt och lågt, inte minst inom kulturjournalistiken.
– Skulle litteraturen tjäna på om det var vanligare att växla genre?
– Säkert, författare svänger sig gärna med att man inte tänker på vilken sorts läsare man skriver för, och det stämmer sällan. I så fall skulle deras böcker vara betydligt friare. Så det finns nog en rädsla för namn, rykte och renommé. Det finns inget fält där man är så status- och kändiskåt som i kulturetablissemanget. Men det kan vara roligt att smutsa ner sig.
Att bli sågade längs fotknölarna i samband med Mortimer, säger Sjölin att han och Virdborg räknade med. Något han blev mer överraskad av var hur böckerna tycktes användas i en bredare form av positionering.
– Varken du eller jag skulle göra ner Kerstin Ekmans nya bok utan att ha läst den. Frågan är om vi skulle våga det ens efter att ha läst den. I den finlitterära sfären är författaren upplyft och påpassad. Här blev det mer som en maktdemonstration att såga boken. Det råkar man inte ut för som uppburen författare på samma sätt. Men av alla böcker jag skrivit är Mortimer fortfarande de som nått flest människor, och det var en av få perioder då jag kunde leva på mitt författarskap.
Det finlitterära och kommersiella är två sidor av samma mynt – men den senare styrs av enklare principer. Grundlagarna är mätbara och bottnar i färre parametrar. Den förra är en djungel av diffusa värden som blir synliga först när man besitter dem. Eller förlorar dem. Inte konstigt att folk kan längta därifrån.
Att tvingas anpassa sig till ett ramverk med tydligare regler kan uppenbarligen fungera både som en befrielse och ett sätt att lära sig konsten att producera textmängd – en egenskap som inte ska underskattas inom vilken genre som helst.
När jag själv undervisat på skrivskola har jag reagerat över hur många som vill skriva genrelitteratur. Romance, feelgood, barn- och ungdomslitteratur, och så denna flod av krim. Vissa kanske skulle se det som ett tecken på den ”kulturskymning” vars citat inledde den här texten, men i bästa fall kan det leda till att genrerna är på väg att breddas. Hellbrand tar upp hur viktiga tv-serier som Mad men och Breaking bad var för att höja statusen för tv-mediet. Det var i samband med dessa som folk på allvar började omtala tv-serier som ”den nya romanen”, och för henne blev de en inspiration för hur det gick att skriva kommersiellt på ett kvalitativt sätt.
Jag kontaktar Albert Bonnier, förläggare till Lars Kepler. Han nämner den gången han bad David Lagercrantz att skriva om Göran Kropp. Det ledde i sin tur till att Lagercrantz kopplades ihop med Zlatan Ibrahimovic. The rest is, så att säga, history, och resulterade enligt Bonnier i att spökskrivna biografier kunde anses både rumsrena och kommersiellt gångbara samtidigt. Om inte annat borde alla författare någon gång testa att rulla sig lite i gyttjan, bara för att få veta hur det känns.