Därför måste vänstern sno högerns kampanjer
I dag är det 50 år sedan startskottet för näringslivets lobbyarbete
I slutet av mars avgörs om Liberalerna ska ansluta sig till det högerkonservativa blocket och släppa fram SD till makten. Striden om Liberalerna är en i raden där lobbyintressen påverkar beslut i våra politiska partier.
I Liberalerna verkar det vara Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund som drar och coachar Nyamko Sabuni åt höger. Ulf Kristerssons regeringsinvit till SD hade inte varit möjlig om inte Kreab redan 2014, genom Markus Uvell, hade fått SD att svänga kring vinster i välfärden.
Vad har dessa braskande politiska vägval i nuet med historien om näringslivets politiska opinionsbildning att göra? Allt skulle jag säga.
Den 18 mars 1971, för i dag 50 år sedan, la Svenska arbetsgivareföreningens (SAF:s) informationsdirektör Sture Eskilsson fram en pm om ”Informationsverksamheten” för sin styrelse. Eskilsson menade att insatserna mot vänstern måste öka kraftigt. Socialdemokraterna styr ohotat sedan 39 år. Vänstervågen rullar på landets universitet. I facket diskuteras ekonomisk demokrati. Högern är uppgiven.
Det är dags att göra något, menade Sture Eskilsson. Vad som sedan händer leder fram till i dag.
Egentligen hade näringslivets politiska kampanjverksamhet pågått ungefär lika länge som den organiserade arbetarrörelsen funnits. Vi har världens mest välorganiserade arbetarrörelse men också världens mest välorganiserade kapital. Därför går en rad klasstrider genom svensk historia: rösträtten, planhushållningen, skattepolitiken, ATP-striden, EMU och i dag vinsterna i välfärden.
Arbete mot kapital, eller som sociologen Walter Korpi uttryckt det – en demokratisk klasskamp, förd inom demokratins ram och i form av allmänna val, avtalsrörelser och förhandlingar. De organiserade intressena avgör var den politiska striden skall stå och var energin i form av pengar och resurser kommer finnas.
I Rikard Westerbergs avhandling Socialists at the gate – Swedish business and the defence of free enterprise, 1940–1985 träder ett myller av högerinriktade opinionssträvanden fram. Näringslivet var mycket bekymrat över arbetarrörelsens efterkrigsprogram och gick in och hjälpte de borgerliga partierna på traven.
Storkapitalet med Wallenberg i spetsen – industrihögern – bildar 1940 Näringslivets fond för att rädda Svenska Dagbladet. De tidningar som skall verka för det fria näringslivet klarar sig inte utan bidrag, så miljoner pumpas in för att hålla högerpressen flytande.
Nyliberalism är för borgare vad leninism är för kommunister, en strategi för att överskrida den liberala demokratins demokratiska klasskamp
Decennierna som följer verkar näringslivshögern ömsom öppet, ömsom fördolt. Dess ledare skakar hand med socialdemokratin, medan den andra handen beställer och orkestrerar motkampanjerna. En verksamhet som senare blev en del av Timbro var ”Hemliga byrån” som med rejäla muskler producerade argument och förslag åt de borgerliga partierna. Verksamheten betalades rakt av från SAF och näringslivet.
Med 1970-talet kommer en ny fas i opinionsbildningen. Sture Eskilsson inser att det är näringslivet som måste ta kommandot för att stoppa socialdemokratin. De borgerliga partierna är helt enkelt för dåliga.
1978 startas Timbro. PR-byrån Kreab med Peje Emilsson gör ut kampanjerna som SAF beställer. Den centrala samlingspunkten blir löntagarfonderna och den kampanj SAF startar för att få bort socialdemokratin och försvaga alla tankar på socialism. SAF:s nya stridbare chef Curt Nicolin är med på båten. Vid något tillfälle överför de bidrag till Alf Enerströms hatannonser mot Olof Palme. Man bildar täckorganisationer som ”TCO:are för fondomröstning”, för att pressa centralorganisationen att ta ställning mot fonderna.
I slutfasen, när man lyckats radera socialismen i fonderna, fortsätter SAF kriget. Strategin är att aldrig vika ner sig, aldrig förhandla. Man ska bekämpa själva kärnan i förslaget, inte försänka sig i teknikaliteter. Kampanjen har effekt, från september 1981 till augusti 1982 ökar man andelen av befolkningen som är skeptiska till fonderna från 38 till 57 procent.
Socialdemokratin vinner ändå valet 1982. Så den 4 oktober 1983 hålls en mycket stor demonstration mot löntagarfonderna organiserad av en ny front: 4-oktoberkommittén. Tiotusentals företagare bussas till Stockholm. Till tonerna av Du gamla du fria överräcks kraven till riksdagens talman. LO-ekonomen Rudolf Meidner sammanfattade att löntagarfonderna var sista gången socialdemokratin utmanade kapitalkrafterna.
Riksdagsdebatten kring fonderna i december 1983 tar två dagar att genomföra. SAF:s lobbyist i riksdagen, Björn Tarras-Wahlberg, räknar ut att 46 procent av de icke-socialistiska inläggen i debatten var författade av SAF. Till Eskilsson skriver han att ”Hjälpen med anförandena spelade stor roll för såväl längd som spänst och tyngd i debatten”.
Nästa fokus för storföretagen var att bryta in i den gemensamma välfärden, ta själva socialismen inte bara ur fonderna utan ur välfärdsstaten, göra den till marknad, en vinstaffär för Storkapitalet. SAF-Vd:n Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss … Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”
Ibland undrar vi vad de konservativa ser hos nyliberalismen, men det är en begreppsförvirring. Som teoretikern Wendy Brown påpekar är nyliberalismen inte apolitisk utan en avancerad styrningskonst för att påverka hela samhällets struktur.
Nyliberalism är för borgare vad leninism är för kommunister, en strategi för att överskrida den liberala demokratins demokratiska klasskamp. Nyliberaler är revolutionärer som vill besegra vänstern och ta makten över staten.
Detta var tydligt redan i Mont Pelerin-sällskapets början, bildat av Milton Friedman och Friedrich Hayek efter andra världskriget. Konservativa, högerliberala och element av ytterhöger förenades från början i viljan att pressa tillbaka det starka samhället och en keynesiansk ekonomisk modell.
Därför kan kristen höger stödja både en Donald Trump och en Ebba Busch som sträcker sig efter fascister för makt. Det går en obruten linje mellan det hemliga stödet till högertidningen OBS! från 1944 som drevs av männen bakom Bollhusmötets antisemitism och stödet till Bulletin i dag. Eftersom antisocialismen är kärnan i striden, som högerns kulturradikaler med kulturkrigets hjälp ska vinna, får de också näringslivets stöd.
Kärnan är ideologisk, och arbetarrörelsen måste börja med att definiera sin strid och vara beredd att driva den till avgörande. Jag tror striden vi ska ta är den om profitjakten i skola och välfärd
I dag har affischtavlornas öppna åsiktsbildning ersatts av PR-byråernas, trollkontonas och algoritmernas dolda påverkanskonster. Men målet är att desarmera fienden, det vill säga arbetarrörelsen, för att flytta fram näringslivets positioner. Owen Jones uttryckte det elegant: Det handlar om att komma runt konsekvenserna av den allmänna rösträtten.
Enklast går det om man kan få fienden att göra strategiska misstag eller ägna sig åt meningslösa inbördeskrig. Där kommer kulturkriget nya medier in. Kan man få det politiska samtalet att handla mer om Vita havet och få vänstern att rasa kring identitetsfrågor i stället för att organisera majoriteten mot vinster i välfärden, är slaget vunnet.
Vad bör då arbetarrörelsen göra? Kärnan är att, som SAF gjorde, förstå att man är i ett ideologiskt ställningskrig och lägga ännu större kraft på långsiktig opinionsbildning, ideologiska studier och en mångfald av verksamheter.
Vi är i dag ett land utan en stark högkvalitativ vänstertidskrift, vilket är rätt häpnadsväckande. Att skapa ett Kvartal från vänster på nätet med podd och tv-program, borde kunna åstadkommas för 3–5 miljoner per år. Likaså borde satsningar för att nå unga människor vara i fokus. Detta går att göra.
Men kärnan är ideologisk, och arbetarrörelsen måste börja med att definiera sin strid och vara beredd att driva den till avgörande. Jag tror striden vi ska ta är den om profitjakten i skola och välfärd.
Enligt SOM-institutets väljarstudier ligger vinstkritiken i opinionen stabilt runt 60 procent sen ett decennium. Detta vet Svenskt näringsliv, SAF:s arvtagare. Som med löntagarfonderna finns tvekan om vinstdriften långt in i motståndarlägret, det vittnar inte minst en lång rad yngre borgerliga politikers öppna kritik mot vinstdrivna skolor om.
Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen. Jag är övertygad om att Sture Eskilsson skulle argumenterat så om han levt i dag och tagits in som konsult av vänstern.
Näringslivet var nere för räkning 1968, men repade sig snabbt. Striden för en tydlig idé vitaliserade. Man blir smart av konflikt. Det Sture Eskilsson skapade var ett enat stridsberett näringsliv. Löntagarfondsstriden formades till en definierande moralisk batalj mellan höger och vänster som vi fortfarande står i konsekvenserna av. Något motsvarande behövs för att ändra pendelns riktning i dag, men nu är det vänstern som måste ta strid.