Moderskapet är inte politiskt utan praktiskt

Jag vill skydda mina barn från de storföretag som begår rovdrift på outvecklade barnhjärnor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-10-03

helskärm

Varför är de unga mammorna inte mer progressiva? Jag tror det var ungefär vad Elina Pahnke undrade, när hon skrev här om moderskapslitteraturen (med min bok Kvinnomanualen som exempel). Att jag, eller vi, inte gör upp tillräckligt med det hon kallar kapitalismen och rasismen. Att vår vantrivsel i samtiden är signaler vi missuppfattat, tolkat fel?

Jag är inte helt säker på att jag skrivit “moderskapslitteratur”, men jag fattar varför genren finns, varför däggdjuret är superaktuellt. Det var när min kropp fick det mjuka modersköttet som jag började sticka mig på stadens vassa hörn, det var när jag bildade den pyttelilla världen som jag märkte att de stora världshändelserna trängde sig på.

Men moderskap är en praktisk verksamhet, inte ideologisk. Det är faktiskt min erfarenhet att ingen av de stora politiska teorierna är till så mycket hjälp för oss, de trubbiga hondjuren vars problem alltid är här och nu. Vilken 1800-talsfilosof vet hur man ska arrangera ett sovrum för att funka med nattamning? Spelar det någon roll att ingenjörerna bakom ABC-staden var goda socialdemokrater, när det dagliga pendlandet får en familj att bryta ihop? Vad gör det om arbetsgivaren är privat eller offentlig, ifall timmarna är för många och separationsångesten för stor?

För mig var instinkterna en tryggare vägledning än någon politik. På det sättet är moderskap naturligt konservativt, att skydda sig från samtidens värsta vansinne är en fråga om överlevnad.

Att ha barn på 20-talet påminner om beroendeexperiment på råttor som jag läst om. De torskar på alltihop – allt nytt, allt sött, allt färgglatt! Det barnen tjatar mest om är alltid det sämsta, de största vinstmarginalerna i livsmedelsindustrin finns i det med minst näring. Så, har jag nu lärt mig, funkar det med allt.

Många av vår tids mest lukrativa företag har därför som idé att fånga de med outvecklade hjärnor, binda dem innan de fattar bättre. Det blir deras föräldrars jobb att försöka undvika de värsta fällorna och hantera transportsträckorna, anpassa djurungarna efter stadens ljud och ljus. Det är ett konstant tryck, en osynlig hand som föser de små mot för dem ohanterliga begär och en stress jag inte kan kalla något annat än naturvidrig.

Barn reagerar olika på samtidens prövningar. Min dotter hade tysta, stoiska tårar på kinderna när hon nekades de värsta barndesignerdrogerna, medan en av mina söner praktiserade metoden att falla ihop i en blöt hög på marken, sådär så att tanterna undrar hur det står till hemma egentligen. 

De kärringarna kan vara malliga i sitt föräldraskap, Evolution Gaming var inte värderat till 183 miljarder kronor på börsen när de hade pojkbarn, Pornhub och energidricka fanns inte ens. De hemska plastgrejerna var färre och tråkigare då och inga underbemannade förskolor tröstade ledsna barn genom att sätta på iPads.

Elina Pahnke använder debatten om språktester av barn som exempel på något, jag vet inte vad. Intressant! Ett av mina barn fastnade faktiskt i BVC:s regelbundna kontroller som ska fånga upp de där procenten av varje årskull som är sena i språket. (Ja, de här kollerna görs alltså redan på alla små svenska barn vars föräldrar svarar på kallelserna.) Vi fick tid hos en logoped, vars första fråga var: “pratar ni med barnet?”. Nästa fråga: “Har ni provat att ta bort skärmen när ni pratar med barnet?”

Det var inte taget ur luften, i väntrummet var både föräldrar och barn – och bebisar – försjunkna i telefoner, bokstavligen tystade av internationella storbolags intressen. Logopedens koppling mellan barns utveckling, neuropsykiatriska problem och deras förslavning under teknikbolagen var baserad på erfarenhet. Och mina anekdotiska observationer är att de som Pahnke kallar de bruna barnen knappast slipper undan.

Precis som att icke-västerländska invandrare har kraftigt höjd diabetesrisk och att barn i utanförskapsområden har mer tandproblem till följd av usel kost och fel rutiner så har de blivit konsumenter av annan lättillgänglig, beroendeframkallande skit. Det är där kunskapen är lägst och resurserna minst som folk har svårast att skydda sig, det är där de rovigaste bolagen har mest att hämta.

Mitt barn började prata av sig själv sen, och har fortfarande aldrig hållt i en iPad. Jag hade läst Andreas Cervenkas reportage från Silicon Valley och blivit avskräckt, inga av techtopparnas barn fick röra skräpet de sålde till de mindre vetande.

Så nä, Elina Pahnke, jag vill inte bara spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja bygga en barnutopi, men jag har fullt upp att värja mig.