Queens och kvinnor blir aldrig riktiga skurkar
”Barracuda Queens” hade behövt skitigare eller fattigare tjejer
”Dåliga tjejer är inga skurkar; de är överskridande krafter inom patriarkala kulturer. Tvingade att välja mellan förstörelse och att acceptera sin egen maktlöshet, väljer de förstörelsen.”
Så skrev journalisten Judy Berman för sju år sedan i The Guardian. Meningen är utdaterad men perfekt. Den berättar allt vi behöver veta om onda och goda krafter, yin och yang och om kvinnlighet. Den berättar för oss att det inte finns några dåliga sådana, kvinnor alltså. Bara resultatet av en rutten, tråkig värld, av och för män. Där krockkuddar testade på kvinnor är en politisk seger och där man somnar till ljudet av konservativa vindar. I en sådan värld kan inte kvinnor vara dåliga på riktigt, för allt omkring dem kommer att vara sämre och det i sig är ett bevis på att patriarkatet lever.
1995 var ett bra år för feminismen. Tredje vågen var igång och Mona Sahlin fick i samband med Tobleroneaffären vara ansiktet utåt för tidernas sämsta kvinna. Samma år utspelar sig Netflix nya serie ”Barracuda Queens” som är inspirerad av verkliga händelser kopplade till den så kallade ”Lidingöligan,” som under 1990-talet gjorde inbrott i lyxvillor. Gärningsmännen, som i verkligheten var just män, stal konst, möbler och väl utvalda viner och lämnade ofta kvar en öppnad champagneflaska eller aska från en kubansk cigarr i någon av husets dubbelsängar. Tänk om det vore kvinnor som låg bakom brotten. En så hisnande tanke att Netflix började jobba.
Det vore väl uppiggande om unga snygga Djursholmstjejer fick bli skurkar och samtidigt förkroppsliga det som skaparna av serien kallar begynnelsen av ”girl power-eran.” Medelklass- och millennialtjejers favoritepok och historiens kanske minst viktiga feministiska era. I ”Barracuda Queens” övergår inbrottsturnén från att vara följden av en festhelg i Båstad, där de drar på sig en skuld de inte har råd med, till rena hämndaktioner riktade mot männen. De enda riktiga skurkarna i världen.
I en vit överklassmiljö fungerar girlpowern utmärkt. Linjen mellan valfri dödssynd och feministisk handling suddas ut. Det osar mousserande vin och konsumtion. Läppglans och bantningspiller. Ledorden är lust, överflöd och banalitet.
Kristin McMillen skrev i början av året i ETC att ”De rika ligger illa till i kulturen.” Hon menade att vi nu slutat beundra de förmögna och börjat se dem som moraliskt förkastliga clowner. En Succession-effekt där ilskan mot rika kulminerar i ett välförpackat drama. Den psykologiska tillfredsställelsen i att se toppen på samhället upplösas som en Treo är så stark att man för en stund glömmer bort ens egna fattiga matkonto. Men rika kvinnor förblir fridlysta. Det är de som kan ta första tuggan av sina egna när de blir hungriga eller uttråkade. Och därför hejar vi på dem.
När Kendall och Roman Roy slutligen tillintetgör varandra i Successions sista avsnitt är det lillasystern Shiv som (av syskonen) går vinnande åtminstone ur styrelserummet. I norska serien ”Exit”, som skildrar samhället rikaste, får fruarna till de vidriga männen göra det som kvinnor som fått nog gör bäst. Hämnas.
Även om den främsta drivkraften hos de unga kvinnorna i ”Barracuda queens,” snarare är lättja, girighet och spänning ligger systerskapet och utsattheten tillräckligt nära till hands för att rättfärdiga deras beteenden. De har en äldre mans hand på röven att skylla, ett utnyttjande eller ett regelrätt övergrepp som rentvår dem. Det ligger liksom i girlpowerns natur att skåla bort sorgerna tillsammans i den otämjbara kvinnliga vänskapen. Men ”grlpwr" som feministiskt verktyg ger ett ganska svagt skydd. Det är enkel, vit, feminism, en myt om kvinnlig vänskap som ett tillräckligt hot mot patriarkatet.
Därför säger ”Barracuda Queens” ingenting. En filippinsk städerska omnämns som ”en maskin som bara jobbar och jobbar”. Annars finns inget Ruben Östlundskt i att de rika blir förlorarna. Mona Sahlin är förloraren. Kvinnorna i serien hade behövt vara skitigare för att vara dåliga på riktigt, eller fattigare. Att vakna upp på en strand bredvid en okänd man, fuska på ett prov och ljuga för sina föräldrar är för svagt.
Kvinnorna är inga skurkar ens när de plundrar allt de kommer åt. De har bara lite kul längs vägen och det kan de väl få ha?