Han kunde mixa ”The wire” med Homeros
Fredric Jameson var nog den sista stora litteraturvetaren
Ingen kommer undan postmodernismen – och allting är Fredric Jamesons fel.
Så skulle man kunna sammanfatta litteraturvetarens stora gärning i en rad. Jameson, som gick bort i helgen vid 90 års ålder, formulerade den i en essä i New Left Review 1984: om modernismen var en rad stilar så fungerade postmodernismen snarare som en ”kulturell dominant”. Ett slags filter som all kultur hälls igenom. Detta betyder inte bara att Andy Warhols färgläggning av massproducerade bilder av Marilyn Monroe är postmoderna, utan även de konstnärer som revolterade mot postmodernismen. Postmodernismen, skriver Jameson, är nämligen ”senkapitalismens kulturella logik”. Den sväljer även dem som vill revoltera och infogar dem brutalt i den kapitalistiska marknadsekonomin.
Troligen är Jamesons essä den mest inflytelserika text som någonsin skrivits om postmodernismen. I början retade den gallfeber på akademiker: teorin fungerade ju som en jätten gluff gluff. Men dess finkänsliga genomgång av allt från arkitektur till poesi inspirerade också i decennier efteråt. Så sent som 2019 publicerades Expressens kulturchef Victor Malms avhandling om Stig Larssons och Katarina Frostensons lyrik, med utgångspunkt i Jamesons teori om postmodernismen.
Själv blev jag emellanåt galen på Jamesons stil.
I en tid när litteraturens betydelse avtar var Jameson troligen den sista stora litteraturvetaren. Född i Ohio 1934, med en examen från Harvard åkte han till Berlin på 1950-talet och disputerade för Eric Auerbach. Auerbach hade flytt från förintelsen och skrivit ”Mimesis”, en stort upplagd genomgång av världslitteraturen. Det är troligen det mest imponerande litteraturvetenskapliga arbetet som någonsin publicerats – författat i exil, med referensbiblioteket enbart i Auerbachs huvud. Att Jameson var Auerbachs elev var tydligt genom hela hans författarskap. Jameson tycktes – på samma sätt som Auerbach – ha en direktuppkoppling mot världslitteraturen. Således kunde en essä om tv-serien ”The Wire” ta en oväntad vändning genom en kryptisk referens till Homeros.
Själv blev jag emellanåt galen på Jamesons stil. När jag nyligen försökte läsa hans senaste bok ”Inventions of a present” (2024) upplevde jag den som akademisk kabbala. Problemet låg nog till viss del i tjockleken på böckerna: inte sällan svällde Jamesons verk till 500–600 ogenomträngliga sidor. Luntor som tydde på systembygge – men någon sådan var inte Jameson.
Flera gånger tänkte jag att han borde förlösa nietzscheanen, eller dionysikern, i sig. Det vill säga skriva ner sina epifanier i fragment och låta dem lysa i egen prakt. För den som anstränger sig och vadar genom textmassan kan nämligen hitta underbara meteoritnedslag: briljanta tankar om litteratur och samhälle som tycks ha slagit ner i författaren, snabbt nedtecknats för att därefter lämnas i oländig litterär terräng.
Bäst ihågkommen tror jag att Jameson kommer bli för sina tankar om science fiction. I den enastående boken ”Archeologies of the future” (2005) visade han varför utopin – som han betraktade som en underkategori till science fiction – fyller en viktig funktion i vår mörka tid. Jameson var visserligen en dysterkvist och hade föga förhoppningar om att ett soligt samhälle väntade om kröken. Ändå menade han att utopiska framtidsskildringar kan kasta ett genomborrande ljus över det ideologiska fängelse vi alla är inlåsta i. Hans position i frågan är talande: i ”Archeologies of the future” intar han en ”anti anti-utopisk” hållning. Detta sätt att tänka kom att inspirera inte bara en rad utopi-forskare, utan även en science fiction-författare som Kim Stanley Robinson, vars senaste stora verk ”Framtidsministeriet” är dedikerat till Jameson.
På något sätt tycks det mig ironiskt att teoretikern som en gång stängde in oss alla i den kapitalistiska postmodernismen troligen kommer bli ihågkommen som mannen som dyrkade upp celldörren mot Utopia. Jag föreställer mig att han sitter i öppningen i sitt ideologiska fängelse och blickar skeptiskt – men roat – på schlaraffenland utanför, där penningekonomin är avskaffad och stekta sparvar landar på tallriken.
