Konsulterna får kloka lärare att bli svaga
Digitaliseringens detaljstyrning skapar en inbillad oförmåga
Det sker en avprofessionalisering i vårt land där både yrkespersoner och folk i allmänhet har tappat sin självkänsla och sin förmåga visavi uppgifter man förr enklare tog sig an. Orsaker tycks vara de detaljstyrande procedurer som kommit med digitaliseringen och den inre marknad av konsulter, föreläsare och fortbildare som uppstått inom snart sagt varje område. Vad någon gör på jobbet övervakas och det skapar ängslighet och att utifrånkommande experter ska visa någon hur den ska lösa problem i sin yrkesvardag framkallar hjälplöshet.
Ibland tror kloka och utbildade vuxna att de behöver fortbildning eller externt stöd för att klara självklara delar av jobbet eller livet.
Friends, stiftelsen som arbetar mot mobbning i skolan lämnar varje år en rapport om hur det ser ut med den saken inom skolväsendet. För jävligt, är alltid svaret, och det blir bara värre. När Magnus Loftsson, Friends forskningsledare, presenterar 2024 års rapport låter han som hemkommen från en konfliktzon: Svenska skolbarn lever i en trygghetskollaps, där hälften utsätts för mobbning. ”Mina föräldrar är glada att jag lever” är ett citat Loftsson lyfter ur rapporten och det låter mer som något för rättsvårdande myndigheter än för stiftelsen Friends.
Friends bildas 1997 av Sara Damber som vill göra något åt utanförskap i skolan och sedan dess har antimobbningsverksamhet blivit en industri. ”Min rapport från folkrörelsen som blev en industri” är också underrubriken på den biografi Damber skrev om Friends och som kom 2021. Att skolväsendet genomsyras av denna industri är på ett vis goda nyheter för det visar att det finns konsensus om hur illa mobbning är.
Varje skolbarn har de senaste tjugo åren blivit föremål för konsulter, företag med diverse antimobbningsmetoder eller ideella organisationer som arbetar mot kränkningar. Alltså: Ju mer det arbetas mot mobbning desto värre blir det!?
I alla fall enligt Friends rapporter. Som tur är litar jag inte på dessa. Fenomenet som Nietzsche slog fast – den som lever för att bekämpa en fiende har anledning att hålla den fienden vid liv – är i spel. Min skolgång på 1980-talet var knappast bättre. Men även om idén om att barn har rättigheter har spritts sedan dess är situationen ändå dålig och våra åtgärder åtgärdar inte.
Varför de inte gör det begriper man när man läser Skolverkets utmärkta utredning från 2011: ”Utvärdering av metoder mot mobbning”. Studien granskar de flitigast använda antimobbningsprogrammen: I bästa fall pengar och tid i sjön och i värsta fall kontraproduktiva! Kamratstödjare, till exempel, som tills 2011 var Friends metod, kunde typ vara farlig.
Så här förstår jag det: Utifrånkommande påverkan riskerar att underminera en potentiellt infrånkommande antimobbnings-kultur som växer fram organiskt och på plats. Tillfälliga program som försöker engagera föräldrar, elever och skolpersonal i värdegrundssamtal, kurser och föreläsningar med allmänt formulerat material – det tar inte. I stället blir ansvarsuppdraget diffust, pressad skolpersonal blir osäkra och hoppas att utifrånkommande krafter styr upp den sociala miljön.
Vad som tar, överensstämmer med min anekdotiska erfarenhet. Varje mobbningstillfälle har något specifikt i sig: Det handlar om tid och plats och vissa personer. Vad som rår på det är tillräckligt med vuxna i skolan som är hemma i skolmiljön och rör sig bland eleverna; vuxna med etisk kompass som synliggör en kontinuerligt och gemensamt upprätthållen kultur som blir till norm.
Ni ska få ett helt annat exempel på inbillad oförmåga, i skolan – angående läsförståelse. I Sverige var vi bra på läsförståelse; i generationer lärde sig svenska barn läsa med ljudandemetoden. Det är så man lär sig och sen bygger man på med ett rikt språk och ämneskunskaper.
Men eftersom innovation är en religion och man söker quick fixes och alltihop drivs av företag som vill sälja in nytt undervisningsmaterial, appar, och fortbildning – så har ljudandemetoden trängts ut av sämre metoder.
Ett haveri och ett svek mot lärarna förstås
Riksrevisionen har nyss inlett en granskning av om skolmyndigheterna rekommenderar förfaringssätt som inte är enligt skollagens formulering om att utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
För så verkar det vara och blivande lärare vittnar om att de inte undervisas i ljudandemetoden. I lärargrupper på sociala medier efterfrågas fortbildning eller att någon annan sköter läsinlärningen. Språklärare Sara Bruun gjorde en enkät bland lärare på sociala medier, som hon redovisar på Linkedin, och några citat är: ”Har sagt ifrån mig ansvar för läsinlärning då jag inte känner mig säker” och ”Har verkligen ingen aning om hur man gör och har aldrig undervisat enligt den metoden”.
Ett haveri och ett svek mot lärarna förstås, men medan att undervisa i en klassrumssituation alltid har utmaningar är ljudandemetoden enkel att förstå. Den är intuitiv; man kopplar ihop bokstäver och bokstavskombinationer med sina ljud och sen övar man. Resurserna för att lära sig metoden är oändliga och tillgängliga – det finns böcker, filmer, undervisningsmaterial och kollegor som vet. Varför tror vuxna människor, lärare, sig inte om att klara denna skolans grunduppgift?
För när allt kontrolleras måste allt sanktioneras. Maskin-, marknads- och expertåldern försvagar oss, försämrar vår agens och tilltron till den egna navigationsförmågan. Vad offras om de på golvet allt mindre litar på sitt omdöme och sin kompetens? Avprofessionalisering är ett högt pris att betala.
