Olyckligt urval i ny antologi
Göran Sommardal läser de bortvalda poeterna – och ser oväntade samband
När Jan Olov Ullén valde att kalla sin poesiantologi från 2007 De bästa svenska dikterna var det inte bara ett uttryck för den beläste litteraturkritikerns kaxighet utan framförallt ett sätt att ta litteraturkritiskt ansvar för sitt urval.
Ullén nöjde sig inte ens med att noggrant motivera varför var och en av de valda dikterna tillhörde de bästa svenska, i förbigående kunde han också berätta varför han hade valt att utesluta några av alla tiders antologismycken: Creutz, Gyllenborg, till och med Skogekär Bergbo hade vid närmare återbekantskap befunnit sig brinna med så svag låga att den nu hade slocknat.
Med Daniel Möllers och Niklas Schiölers nyutkomna antologi Svensk poesi är vi tillbaka i den opaka akademiska kanonformateringen. Nu gäller som urvalskriterium ibland ”konstnärlig kvalité”, ibland ”litteraturhistorisk relevans”, ofta – förstås – två i förening, och alltid outsagt.
Det betyder ju inte att någondera metoden producerar oantastliga resultat, eller att ”opak” skulle betyda konspiratorisk, bara ”ogenomsynlig”. Den stora skillnaden är att man i det ullénska fallet kan väga argumenten mot den argumenterade poesin, i det andra fallet får man böka i den mer principslappa undertext som själva urvalet tillhandahåller.
Den iver som drabbade mig vid genombläddringen av Svensk poesi uppstod inte inför möjligheten att kunna säga: Å vaffö han, om inte hon? Nämen hon då, å inte han? I stället för gnöl började ett oemotståndligt sökljus fladdra över de senaste 45 årens poesiutgivning bland bokryggarna i hyllorna där jag förvarar de käraste avtrycken av mitt yrkesverksamma poesikritikerliv.
Det och en kompletterande snabbfiltrering av lyrikhyllorna i Stadsbiblioteket resulterade så småningom i en lista över dem jag gärna ville minnas som omistliga, och som saknades i Svensk poesi. De jag förde upp på listan var också långt ifrån all bra poesi jag läst under samma period. Men jag började undra: Hade de uteslutna något gemensamt?
Fanns det någon osynlig demon, som i samma bemärkelse som hos Umberto Eco tillät och förbjöd tillträde, i enlighet med den frånvarande strukturen? I hur hög grad kan denna undflyende demon sägas döma i enlighet med ”den akademiska besinningen”, eller med hänsyn tagen till ”offentlig berömmelse” eller rent av vara resultatet av ”vad tiden bjuder”?
Först ett par otuktade tankar. Som kritiker och läsare skulle jag ha väldigt svårt att föreställa mig de poetiska 70- och 80-talen (i tillägg, förstås till merparten av de poeter som finns med i Svensk poesi) utan poeter som Björner Torsson, Anne-Marie Berglund, Ernst Brunner, Margareta Renberg, Konny Isgren, Thomas Tidholm.
Nästan ännu ofullständigare framstår de poetiska 50- och 60-talen utan Folke Isaksson, Åke Hodell, Urban Torhamn, Ella Hillbäck, Petter Bergman och den skamligt oupptäckta Åsa Wohlin.
Om jag plussar på med några andra från min frånvarandelista, som Arnold Ljungdahl, Stig Sjödin, Birger Norman, Svante Foerster, Sten Hagliden, Gösta Friberg, Ulla Ohlin, Bengt Berg, Ylva Eggehorn, Rolf Aggestam, Elsie Johansson, Eva Kristina Olsson, Göran Greider, Åsa Maria Kraft, Helga Krook med flera så skulle man kunna utläsa en viss diskursiv smakkantring bakom dessa bortval. Bland de kvinnliga förefaller (nästan) ”alla” de bortvalda sakna varumärkt feminism eller distinkt vänsterprofil. Bland de manliga råder tvärtom en viss vänsteranda, en lågsniffande (”naiv”) politik = folklighet.
Två ytterligare otuktade tankar uppstår inför redaktörernas olyckliga beslut att låta urvalet av poeter sträcka sig ända fram till nu (2016).
Genom att ”påstå” en spjutspets av Malte Persson, Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad i stället för att erbjuda en palett, ignorerar man med nödvändighet flera av det senaste årtiondets intressantaste poeter och mest nyskapande diktkonst, det vill säga sådana som inte redan finns representerade i antologin.
Som David Vikgrens urmodernistiska neoregionalism, med epicentrum i multiöversättningen av det tornedalsfinska Antti Keksis kväde, som inordnar sig som en del i ett av samtidens mest nyskapande poetiska författarskap.
Den genreöverskridande – konst/poesi – science fiction/dystopisk/apokalyptiska dikt som företräds av Johannes Heldén, men dit man gärna kan räkna poeter som Martin Högström och Maria Küchen, med sin senaste Rosariet, det marina. Man kunde också lockas att förbinda Küchen med Linus Gårdfeldt och Agnes Gerner, som båda öppnar för ”ekologisk/dystopisk” sorts ”naturlyrik”.
Jag är plågsamt medveten om att namnen på alla de poeter som ”borde” vara med kan tyckas dränka argumenteringen. Samtidigt är det förstås omöjligt att här individuellt karakterisera, gruppindela eller ämnesbestämma all den poesi som så missvisande har hamnat utanför. Därför är jag inte heller intresserad av att räkna upp eller uttömmande precisera poeter och poesisorter, utan framförallt påstå hur denna faktiskt-poetiskt omotiverade spjutspetsning av urvalet åstadkommer just denna drunkningsolycka.
En annan olycklig konsekvens, när man ser till urvalet av samtida poeter, är att Anyuru och Farrokhzad ensamma får bära den ”post-svenska kvoten”. Trots att det finns en hel rad ”utrikiska” poeter som såväl existentiellt som poetiskt har berikat de senaste 50 årens poesi: Theodor Kallifatides, Ernst Brunner, Jila Mossaed, Li Li, Inga-Lina Kuzmenko Lindqvist, Mahabad Qaradaghi ... någon eller några som mycket väl hade motiverat en plats i ett så omfattande urval av den samtida poesin.
Den tredje olyckan med den dubiösa kronologiska tillspetsningen av urvalet är att det utgör grogrunden för ett sorts kultur-evolutionistisk stafettsyndrom, väl i samklang med tidens kommersiella melodi, och som på sina håll redan kommit till användning för att beskriva den hägrande framtiden: Vem löper nästa sträcka i det svenska poesilandslaget?