Ge Henze en chans!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-16
MIKAEL STRÖMBERG om huvudpersonen på tonsättarfestivalen: en gigant som kräver ork
I Ipoden spelas Hans Werner Henzes Tristan. Ett typiskt kling klang-stycke av denne tyske gigant, samtida med Günter Grass. I stort sett handlar det om två saker: kamp (mellan då och nu) och upplösning (mellan lyrisk längtan och rigorös konstruktivism). Det kräver en alert mottagare som är beredd att ingå ett estetiskt kontrakt med tonsättaren.
Att lyssna till Henze känns ibland som att sitta ned i en vinprovning med för många druvsorter att ta ställning till. Just när man tror sig lokalisera en smak byter den snabbt karaktär. Ta hans omfångsrika Requiem, detta brusande musikhav av gester i glas och is, rytande blås och synkoper. Och plötsligt mitt i, en klanglig oas, Ave Verum. Här kliver instrumentatören Henze fram och briljerar, flyttar och lägger stämmor ovanpå och mot varandra. Inga hinder, inget slaviskt system.
Även om stilarna växlar kraftigt är det lyrikern som dominerar. Själv har Henze talat om "en dualism eller dialektik i sin musik, om spänningarna mellan drömmar och verklighet, mellan lögn och sanning, mellan regler och reglernas överträdelser".
Han är våldsamt produktiv. Tio symfonier (den senaste från 2000), solokonserter, fem stråkkvartetter med mera. Å andra sidan har den italienska vokaltraditionen och teatern varit avgörande ända sedan han mer eller mindre flydde till Italien 1953. I sina tjugo operor har Henze utvecklat en spretig stil med rötter hos Stravinskij, Puccini, sensuella instrumentationer à la Debussy, jazz och till och med karibisk folkmusik. Det är som bild-ord-ljud-sättare han når längst, särskilt när han träffar exakt akustiskt avtryck för hur våra vanligaste arketyper låter. Hur klingar svartsjuka? Kärlek? Spänning, avspänning? Vemod?
En tidig succé blev operan Boulevard Solitude (1951), en omdiktning av historien om Manon Lescaut där ekon från Alban Berg (expressionism) och Paul Hindemith (saklighet) smälter samman med klassiska arior, jazzbalett och Arnold Schönberg (tolvtonsteknik). Fylld av längtan till det varma, rosaskimrande Italien börjar han komponera i större linjer och med ett avsevärt större harmoniskt register, till exempel operan König Hirsch från 1956. I Bassariderna omarbetar Henze det antika dramat Backanterna så att det handlar om konflikten mellan kylig disciplin och manisk utlevelse. Operan är skriven som en fyrsatsig symfoni utan pauser och innehåller både medelhavsdekadens, backantiska danser, barbarisk kraft och en levande tablå i form av 1700-talspastischer, Bach-citat med mera. Eventuellt låter operan ana ett samband mellan den puritanske Pentheus undergång och Kristi födelse.
Efter Bassariderna upplevde Henze en känsla av tomhet. I stället börjar han tillfredsställa sitt behov av politisk aktivitet, ett behov som blev närmast trängande när rösterna mot Vietnamkriget höjdes. Henze skrev med rasande kraft under protestlistorna med sitt dramatiska oratorium Das Floss der Medusa, som naturligtvis låter oss möta en hjälte ur arbetarklassen i kamp mot bourgeoisien. Han reste till Kuba. Och nästa opera, We come to the River Naturligtvis går han och drar på ett trauma. Uppvuxen i naziland där den mesta av tidens konst klassades som Entartete (urartad) väljer han att vid tolv års ålder börja komponera, just när Österrike ockuperas. Hela kriget skriver han musik i smyg och under kalla kriget skärps både Tysklandsfrågan och det existentiella dilemmat. Är det överhuvudtaget möjligt att skriva musik efter Tredje rikets ödeläggelse? Har musiken en restaurerande funktion?
När jag i dag lyssnar på Henze slås jag först av den enorma vitterheten i musiken, ta symfonierna nr 6 och nr 9 och orkesterstycken som Quatro Poemi, som tycks pendla över i en nästan profetisk övertygelse att musik är den högsta livsformen. Och sedan känslan av en officiell prägel. Mycket av Henzes musik påminner om en sorts EU-musik som spelas när man vill avtäcka den Samtida Konstmusikens kulturella kod. Den låter nämligen nutida på ett visst sätt. Henze har någon gång kallat det sin egen Mozartmodell "Maximal effekt med minimal ansträngning". Ta 10:e symfonin som lämnar över allt mindre plats åt en tänkt lyssnare. Metamorfoserna är redan färdigknådade, arkitekten har redan bestämt planlösningen.
En sak är säker, det finns mer lättfångade, jag höll på att säga underhållande, tonsättare att föra fram som en av "vår tids giganter". Valet av Hans Werner Henze är både strongt och ett pedagogiskt försök utöver det vanliga.
Visst är Henze gravt försummad i Sverige, men jag undrar om publiken orkar sticka in huvudet i hans Sebastian im Traum? Förmår man höra uppgörelsen med arvet (nazismen) i Symfoni nr 7? Den dystopiska stämningen i 5:e symfonin?
Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)