Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Digitala vandringssägner i en betalkanal nära dig

Hur virala skräckhistorier kidnappas av filmindustrin

Filmen ”Slender man” från 2018 baseras på en populär spökhistoria från en forumtråd på nätet.

Minns du när Nelson Mandela dog i fängelset på 1980-talet? Om svaret är ja har du visserligen fel – Mandela dog som en fri man år 2013 – men ensam är du inte. Åtminstone inte om man ska tro thrillern The Mandela Effect, som just haft premiär i USA.

Begreppet ”Mandela-effekten” har använts för att beskriva företeelsen när en större grupp människor minns någonting felaktigt: Nelson Mandela dog på 80-talet, Mona Lisa ler inte, och visst bär väl Monopolgubben en monokel? (Spoilervarning: Det gör han inte!)


Mandela-effekten är också ett exempel på hur den amerikanska kulturindustrin opportunistiskt snappar upp ett viralt internetfenomen och försöker kräma ut en långfilm ur det. Detsamma gäller för förra årets skräckfilm Slender Man, som baseras på en populär spökhistoria från en forumtråd på nätet. En småbarnspappa från Florida, Eric Knudsen, photoshoppade ihop en bild på ett läskigt spöke, forumtråden blev viral och vips kom en formelartad rysare med Joey King från HBO:s The Act i huvudrollen.

För människor som tillbringar mycket tid på internetforum finns här alltså en minimal chans till indirekt kändisskap. Kanske kan just din flashbacktråd om chemtrails bli en snackis!
Det är förstås sant att vandringslegender som The Mandela Effect och Slender Man inte är unika för den digitala tidsåldern. Muntligt traderade folksägner har funnits i alla tider – akta dig för näcken, skogsrået, Golem, och så vidare. På svensk mark är Bengt af Klintbergs bok Råttan i pizzan (1986) en modern klassiker, även om den svenska filmindustrin aldrig har varit påpasslig nog att filmatisera den med, låt säga, Peter Haber i rollen som mannen som får en råttand i sin Vesuvio.


Att ingen äger folkliga skrönor kan ses som själva tjusningen – genom viskleken förs de vidare, skrivs om och görs kollektiva. Internetforumens flöde blir ur det perspektivet en viktig kreativ plattform, som ringen runt en lägereld. För kulturindustrin är luddigheten gällande upphovsrätt alldeles utmärkt. Manuset är påbörjat och gratis, dessutom kan man profitera på en kostnadsfri marknadsföringskampanj som redan är i rullning.
Och framför allt bär vandringslegenderna på någonting som i dagens globaliserade övervakningssamhälle framstår som allt mer sällsynt, som allt svårare för kulturindustrin att frammana, nämligen en air av subkulturell äkthet och mystik.


Här finns konspirationsteorins säregna kittling: vi har att göra med en hemlighet för invigda, ett ännu dunkelt hörn av världen. Det är som att vandringslegenden, som borde självdö i ett ”upplyst” samhälle, får näring och kraft just av samhällets informationsmättnad. Om den sedan är sann eller inte spelar mindre roll. Den är i alla fall underhållande, och känns lite ny.