Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Snuttefilt utan driv

Hemingways postuma verk fast i nostalgi

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Jack Hildén läser Ernest Hemingways En fest för livet, utgiven 1964.

Det börjar redan med titeln. ­Ingen sätter finare och mer mångbottnade titlar än Ernest ­Hemingway. The sun also rises. Farewell to arms. To have and have not. Men, A moveable ­feast? Nja.

En fest för livet, som den heter i svensk översättning, är ett verk av en man i livets slutskede. Den gavs ut postumt 1964, tre år efter Hemingways död. Med detta i bakhuvudet är det svårt att låta bli att föreställa sig en deprimerad författare i en stuga i Idaho. Flaskan på bordet, han tänker på de gyllene åren då han och hans vänner var ”mycket fattiga, och mycket lyckliga”.

Tack

Ernest Hemingway, 1939. Foto: AP

vare gamla anteckningsböcker i Ritz Hotels källare kunde Hemingway sammanställa de skönlitterära memoarerna. ­Anteckningarna måste varit noggranna, för det duggar tätt med namn på barer och gränder. Där flanerar författaren, i Paris på 1920-talet, en plats dit kultureliten drogs som myggor till ljuset.

Att Hemingway använder ­nostalgiska teman är inget ovanligt i sig. Att det oftast flyter trots allt beror just på att han ­inte tillåter sig att bli nostalgiskt i själva berättandet. Det romantiska skimret har en historia att hängas upp på. I En fest för livet är däremot frånvaron av en konkret berättelse uppenbar. Laddningen som Hemingway är så skicklig på att bygga upp, planas ut. Boken har i stället fått oförtjänt draghjälp på grund av ­skvallret om andra storheter i omgivningen. Scott Fitzgerald super och Gertrud Stein är ­missunnsam. En Norén åttio år innan ­dramatikerns dagbok.

Mest fungerar den alltså som ytterligare en snuttefilt för dem som redan klamrar sig fast vid det glada tjugotalet. För egen del har jag svårt att känna nerv inför ett specifikt kafés inredning. Somliga ställen finns kvar än i dag, och drar till sig turister som förmodligen blir besvikna. Men jag blir i alla fall sugen på torrt, kallt vitt vin.

Följ ämnen i artikeln